Lost girl - Peter Pan

22.

Vinden blåste i mitt hår där jag stod längst ut på en bergskanten, bergskanten där jag och Peter för några kvällar sedan satt och kollade på stjärnorna..
Långt nedanför mig såg jag Kroks skepp och jag hörde skrik och metall som slogs mot metall.

Det var krig.
Ett krig som inte Peter och killarna har en chans att vinna.
Dom kommer dö, och dom vet om det..
Jag såg Peter flyga runt skeppet med Krok efter sig.
Dom slogs och då och då fick dom in slag på varandra.

"Jag måste ner dit." Sa jag kort, utan att släppa Peter med blicken.
Skimmer kollade på mig med uppspärrade ögon.
"Skämtar du Wendy!? Dom är mitt uppe i ett krig, och du kan inte ens svänga ett svärd! Du kommer dö!!" Utbrast hon.
Jag vände mig långsamt mot henne och kollade henne i ögonen.
Jag kände hur hjärtat började slå långsammare, och hur lugnet la sig som ett täcke.
"Kanske. Men jag måste hjälpa dom. Jag är räddningen Skimmer.." sa jag med ett litet leende.
Skimmer suckade och kollade ner i marken.
"Jag ger dig nog med Älvstoft så du kan ta dig ner till båten.." mumlade hon.
Jag kramade om den lilla älvan hårt.
"Tack.."

Jag släppte henne och bet mig lite smått i läppen.
"Då måste tillbaka till älvbyn Skimmer.."
Jag såg hur hon var påväg att protestera men jag stoppade henne.
"Om jag inte klarar det. Då vill jag att du är med din familj och vänner de sista timmarna.."

Det började rinna tårar längst Skimmers kinder, och det smittade av sig på mig.
"Tack för allt Skimmer, du har varit en jätte bra vän.." sa jag med en så stabil röst som möjligt.
Skimmer hulkade till och kramade om mig ännu en gång.
"Jag kommer aldrig glömma dig.." mumlade hon mot min nacke.
"Jag kommer aldrig glömma dig heller.." svarade jag.
Och det skulle jag inte.
Hur skulle man kunna glömma bort en liten älva man mött i ett magiskt land?
Hur skulle man kunna glömma sin bästa vän?

Skimmer släppte mig långsamt och gjorde ett mellanrum mellan oss.
"Vi ses Wendy.." sa hon med ett litet leende på läpparna.
Jag log, och strax därefter kände jag hur glitter rann ner för min kropp och sedan var hon borta..

Jag torkade bort tårarna och vände mig mot skeppet.
Det var dags..
————————————————————
Förlåt för kort kapitel, men nästa kommer vara väldigt långt!