Lost girl - Peter Pan

9.

Jag stod helt stilla.
Det kändes som att mina fötter hade frusit fast i marken.
Det var krok.
Mannen som Peter hatade.
Mannen som dödade hans bästa vän.
Jag kollade med skräck ner på hans ena hand, och ja.
Det var en krok där istället för en hand.
Jag andades häftigt.
Jag kommer dö.
Jag kollade mig omkring för en flyktväg, men innan jag hann göra något kände jag ett hårt slag i bakhuvudet och allt blev svart..

*

Jag slog trött upp ögonen.
Mitt huvud dunkade och jag satt mig försiktigt upp.
Jag var i en fängelsehåla?
Jag suckade och lutade mig mot den smutsiga väggen.
Jag kan inte förstå att jag säger det, men jag hade hellre varit med Peter än här..
Peter.
Har han märkt att jag är borta?
Letar han efter mig?
Allt mitt tänkande fick bakhuvudet att göra ännu ondare och jag satt en hand över bara för att upptäcka att jag blödde.
Great..

Jag försökte tänka tillbaka till dom gånger min mamma berättade sagan om Peter Pan för mig.
Försökte minnas karaktärerna i boken.
Men utan framgång.
Jag har inget minne av någon älva som heter Tingeling eller någon pirat som heter Krok.
Jag mindes bara Peter Pan, fast han är inte alls som i berättelsen.
Han ska ju vara god.
Fast något säger mig att detta inte är som sagan jag fått höra som barn.

Hur länge ska han hålla mig fången här?
Vad vill krok ens mig?
Vad vill Peter mig?
VAD VILL LIVET MIG?
Jag sparkade irriterat till en sten som fanns på golvet innan jag reste mig upp.
Det är vid sånna här tillfällen man önskade att man sett den där "Hur du får upp ett lås med hjälp av en hårnål" videon på youtube..

"Så, du är vaken.." krok ställde sig utanför min cell och kollade på mig med ett flin.
"Ja.." muttrade jag surt.
Jag borde kanske vara rädd för honom, men mitt huvud gör ont och jag är uttråkad..
"Så, är du redo att diskutera hur du ska hjälpa mig nu?" Frågade han med ett höjt ögonbryn.
Jag mötte hans blick.
"Jag kommer inte hjälpa dig." Sa jag kort.
Jag vet inte varför jag bryr mig om Peter.
Men jag vill inte att han ska råka illa ut av något konstig anledning.
Kroks flin slocknade direkt och ersattes med en mörk blick.
"Du kommer hjälpa mig, men om du inte gör det frivilligt har jag andra metoder" sa han medans han drog sitt pekfinger längst spetsen på sin krok.
Jag svalde och tittade ner i marken.

Helt plötsligt slängdes en brödbit på mig.
Jag kollade på den och sedan på krok.
"Ät."
Var det enda han sa innan han lämnade mig själv igen.

Jag kollade skeptiskt ner på brödet.
Om det är något jag lärt mig är det att man inte äter mat man får av främlingar.
Speciellt inte om främlingen låser in dig i en cell och har en krok som hand..

Hela dagen gick ut på att sitta på golvet i min cell.
Då och då kom det in någon av Kroks män för att kolla om jag fortfarande levde, men annars hände inget.
Var hans plan att tråka ihjäl mig?
För det funkade tyvärr..
När mörkret tillslut föll så la jag mig ner och blundade.
Snälla låt mig vakna upp imorgon och upptäcka att allt bara var en dröm..

*

Jag slog hastigt upp ögonen när jag kände hur någon röde vid mig.
Jag reste mig snabbt upp och slog vild omkring mig.
Jag hann få in några bra slag innan personen fick fast mina armar.
"Släpp mig!" Väste jag argt fram.
"Jag släpper dig om du lovar att sluta slå mig."
Jag tappade andan.
"P-Peter?" Frågade jag överraskat.
Peter släppte mina armar och nickade.
"V-vad gör du här? Ska du rädda mig?" Frågade jag förvirrat.
"Tydligen.." muttrade han surt innan han reste sig upp.
Jag reste mig också upp och upptäckte att min cell dörr var öppen.
Jag rynkade på ögonbrynen och kollade förvirrat på Peter.
"Fråga inte, kom bara." Sa han tyst innan han gick ut ur cellen och upp för trappen för att komma upp på däck.
Jag följde lydigt efter ända tills vi stod vid båtens kant.

"Nudå?" Frågade jag Peter medans jag slog ut med armarna.
Han skrattade falskt och kollade roat ner på mig.
"Är du seriös?" Frågade han.
Jag kollade konstigt på honom.
Han suckade och gick väldigt nära mig.
"V-vad gör du?" Frågade jag med rädd röst.
Han bara himlade med ögonen innan han lyfte upp mig i brudstil.
"Släpp ner mig!" Väste jag irriterat, men utan framgång.
"Still!" Var det enda han sa innan han tog de sista stegen som krävdes för att stå ända ute på kanten.
"Tänker du ta livet av mig eller!?" Frågade jag irriterat.

"Kunde inte du allt om Peter Pan?" Frågade han i en suck.
"Lite.." mumlade jag.
"Då borde du veta vad jag ska göra." Sa han kort innan han hoppade över kanten.
Jag skrek till och höll ett fast tag kring halsen på Peter.
Sekunder gick, men vi träffade inte vattnet.
Är jag död?
Jag slog försiktigt upp ögonlocken och kollade ner.
Och jag upptäckte då att vi inte dog.
Vi flög.
Vi flög på riktigt.
Jag spärrade upp ögonen och kollade på Peter, men han såg helt o brydd ut.
Som vanligt med andra ord.
"Hur?" Frågade jag honom medans jag kollade omkring mig.
"Jag vet inte, jag tänker glada tankar och sedan flyger jag bara." Sa han enkelt.
"Vad tänker du på då?" Frågade jag nyfiket.
Peter sneglade på mig, och jag tyckte nästan att jag kunde se en röd färg på hans kinder.
Men jag såg säkert fel.

När Peter tillslut landade på marken släppte han ner mig och jag vinglade till.
Jag började gå i lägrets riktning men Peter stoppade mig.
Jag vände mig mot honom och han kollade ner i marken.
"Lova mig att du aldrig flyr igen." Sa han kort.
Jag bet mig själv i läppen.
"Det vet du att jag inte kan Peter." Sa jag medans jag sökte hans ögonkontakt.
Peter suckade innan hans läppar formades till ett flin.
Ånej.
Peters flin innebär aldrig något bra..
"Vad?" Frågade jag honom medans jag försökte hålla ikapp hans tempo.
"Om du inte kan lova att aldrig mer fly, så får jag helt enkelt se till att du alltid är övervakad." Sa han roat.
Jag spärrade upp ögonen.
Fan..
———————————————————————-
Ett längre kapitel <33