Lost girl - Peter Pan

3.

Jag kollade på honom.
Peter Pan?
Som sagofiguren?
Han är sjuk i huvudet.
Det måste han vara!

Men vad menade han med att han var här för att 'hämta mig'?
Skulle han kidnappa mig?!

"S-snälla släpp mig, jag ska inte berätta för någon!" Försökte jag.
Hans flin växte sig större.
"Nej, du ska följa med mig." Sa han sedan innan han började dra i mig.
Jag gjorde så mycket motstånd jag kunde.
"SLÄPP MIG!"
"HJÄLP!!"
Jag skrek allt vad jag kunde, men det hjälpte inte. Det var ingen här.

Han började dra med mig mot fönstret.
Han tänkte kasta ut mig!!
"Nej, nej snälla!!" Bad jag.
Han kollade bak på mig och suckade irriterat.
"Kan du bara hålla käften!" Morrade han.

"Hon verkade inte så här irriterad under tiden jag hållit koll på henne.." mumlade han tyst för sig själv, men jag hörde.
Har han förföljt mig?
Var det därför jag kände mig så iakttagen?

När vi stod vid kanten av fönstret lutade han sig närmare mig.
Han stannade när han var några centimeter ifrån mina läppar.
"Från och med nu är det jag som bestämmer, du lyder mig." Sa han allvarligt.
Jag kollade trotsigt tillbaka.
"NEJ!" Skrek jag och vände mig om för att springa men han tog ett fast tag om min midja och drog tillbaka mig.
Min rygg stod nu tryckt mot hans bröst.
"Inte så smart drag prinsessan.." mumlade han i mitt öra.
Jag kände hur han tog ett fastare tag om mig innan han kastade sig ut från mitt fönster, och sedan blev allt svart..

*

Jag vaknade med ett ryck och kollade mig omkring där jag låg.
Träd?
Vänta lite..
TRÄD!?
Jag satt mig snabbt upp och kollade mig omkring i panik.
Hur hamnade jag här?

Mina minnen kom tillbaka och jag mindes killen som tog mig, och sedan kastade ut oss från mitt fönster.
Är jag död?
Är det här himlen?
Jag letade efter min puls och hittade den.
Mitt hjärta slog i en lugn takt.

FAN!
Det här skulle ju inte hända?
Varför jag?
Varför nu?
Vem var ens den där killen?
Jag reste mig upp på ostadiga ben och kollade mig omkring efter något som skulle kunna hjälpa mig här ifrån.
Men det fans bara träd.
Jag var alltså i en skog?
Hade han kidnappat mig för att sedan lämna mig i en skog och dö?

Ett plötsligt prassel bakom mig fick mig att vakna till liv och börja springa.
Det spelade ingen roll vad den än var, det var säkert farligt.
Det kanske var den där killen?
Det fick min puls att bli ännu högre och jag sprang så snabbt mina ben kunde bära mig.

Jag kunde höra fotsteg bakom mig.
Någon jagade mig.
Jag fortsatte att springa, trots mina ben som var trötta och mina lungor som skrek efter luft.

Jag var för uppe i mina tankar för att kolla vart jag satt fötterna, så jag missade helt den stora grenen som låg på marken.
Sekunden senare låg jag på marken.
Jag var precis påväg att resa mig upp och springa igen när jag blev uppdragen.
"När ska du lära dig att det inte är någon idé att fly? Jag kommer att hitta dig vart du än springer."
"Jag kommer aldrig sluta." Sa jag bestämt och han suckade.
"Du tigger stryk, det inser du väll.." han lät irriterad och började dra i mig.
"NEJ SLÄPP!"
Han lyssnade inte.

Han pekade på en sten och jag satt mig ner.
Han stod framför mig med armarna i kors över bröstet.
Jag kollade lite på honom i smyg.
Han hade brunt ovårdat hår och gröna ögon.
Hans kläder var...ja..annorlunda..
Dom var i brunt skinn.
Han kände nog av mina blickar för han tittade ner på mig.
Jag vände då blicken åt ett annat håll.

Hur skulle jag kunna ta mig här ifrån?
Han var både större, starkare och längre än mig.
Han var snabbare än mig och han verkade veta exakt vart vi befann oss.
Jag däremot var ganska liten, svag och kort.
Sedan var jag inte särkilt snabb heller som ni kanske märkt..

"Vart är jag?" Frågade jag plötsligt.
Han kollade på mig helt känslolöst.
"Neverland.."

Skulle han seriöst fortsätta med det där Peter Pan tjafset?
"Vem är du seriöst?" Frågade jag.
Han kollade irriterat på mig.
"Som jag redan sagt, jag är Peter Pan."

"Ja, och jag är tomten.." mumlade jag ironiskt.
Jag fick en arg blick och jag tystande direkt.

Helt plötsligt kom det en massa killar springande mot oss.
Jag reste mig hastigt upp.
Dom var minst 20 stycken och alla var lika långa som 'Peter'.
Wow, nu hade jag ju verkligen en stor chans att ta mig här ifrån.
Kilarna, som nu stod runt mig och Peter kollade på mig med obehagliga blickar.
"Är det här tjejen du pratat om Peter?" Frågade en av dom, medans han kollade på mig med ett flin.
Peter började också flina och tog ett steg närmare mig.
"Ja.."

"Vad heter hon?" Frågade en annan av killarna.
"Lost boys, det här är Wendy.."

———————————————————————-
Rösta och kommentera!