Lost girl - Peter Pan

10.

Jag vet inte hur många dagar jag varit på den här ön, men det känns som 100 år.

Ändå sedan Peter räddade mig från Krok så har jag inte fått göra någonting alls, eller ja. Ingenting själv.
Peter skojade inte när han sa att det alltid skulle vara någon som vaktar mig.
Jag tycker personligen att det är sjukt löjligt.

Jag lutade mig mot trädet och slöt ögonen.
Jag fick lov att gå en bit ut i skogen, men alltid så att killarna kunde se mig från lägret.

Det enda som finns i mitt huvud var frågor.
Massa. Massa. Frågor.
Hur kan Peter flyga?
Vart är jag?
Vem är Krok?
Vad vill de mig?
När får jag komma hem?
Kommer jag någonsin komma hem?
Dom frågorna plus typ en miljon till snurrade runt och runt och gjorde att jag fick huvudverk.

Jag kollade åt sidan och såg stupet längre bort bakom alla träd.
Tänk om jag skulle kunna flyga..
Vänta.
Det kanske inte är en sån dum idé?
Peter har ju berättat hur man gör!

Jag skakade på huvudet.
Jag måste ha slagit mig värre än jag trodde om jag på allvar övervägde att kasta mig ut från stupet och "flyga".
Peter flyger inte ens på riktigt.
Det är inte möjligt.
Jag har läst en massa böcker om just sånt här, och det är fysiskt omöjligt.

"Det är det inte alls."

Jag kollade skrämt upp och mötte Peters blick.
Jag pustade ut.
"Sluta skrämma mig sådär! Och vad snackar du om?" Frågade jag medans jag reste mig upp och borstade bort smutsen från mina byxor.
Peter himlade på ögonen.
"Du tänkte högt. Och det är inte omöjligt att flyga, du måste bara tro."

Jag behövde hålla mig från att skratta honom rakt upp i ansiktet.
Skojade han eller?
Det här är ingen sagobok, det här är verkliga livet.
Helt plötsligt tog Peter tag om min hand, inte hårt men inte löst heller. Ett vanligt grepp alltså.
Det gick som elektriska vågor genom kroppen när jag kände hans beröring.
Varför kände jag så?

"Kom" sa han enkelt innan han började gå närmare och närmare stupet.
Man skulle tro att min blick låg på stupet framför oss men min blick vilade hela tiden på våra ihop flätade händer.
Det kanske låter töntigt, men det kändes som att våra händer hörde ihop. Som två pusselbitar..

*

"Så.." sa Peter när vi stod vid stupet.
Jag kollade lite nervöst ner från kanten å såg havet långt där nere.
"Vad gör vi här?" Frågade jag medans jag försökte låta så o brydd som möjligt.
Jag hatade honom. Och jag gillade inte hans närvaro. Punkt slut.

Peter kollade på mig med en lurig blick.
"Du sa ju att det är omöjligt att flyga?" Sa han medans han ställde sig mittemot mig.
Jag svalde lite nervöst.
"Jag sa att det är fysiskt omöjligt.." sa jag med en så stabil röst som möjligt.
"Fysiskt omöjligt.." härmade Peter mig med en töntig röst medans han viftade med händerna.
Jag himlade med ögonen.

"Jag ska bevisa att det inte är omöjligt att flyga." Sa Peter innan han lutade sig bakåt och föll ner för stupet.
Jag skrek till av skräck och sprang fram och kollade över kanten.
"PETER!!" Skrek jag i panik.
Är han död?

"Jag lever, ta det lugnt"
Jag vände mig om, och där stod Peter med ett nöjt flin på läpparna.
Han satt handen över hjärtat.
"Du bryr dig om mig!" Sa han med en rörd röst.
Jag fnyste och vände ryggen åt honom.

"Nu är det din tur!" Sa Peter exalterat.
Jag spärrade upp ögonen.
"Skämtar du? Jag kan inte flyga!?" Utbrast jag.
"Alla kan flyga, bara man tror!" Sa Peter medans han satt sin hand på min axel.
Jag kollade nervöst mellan hans hand och hans ansikte innan jag suckade.
"Vad ska jag göra då?"

"Tänk bara glada tankar, och tro på dig själv!" Sa Peter innan han flyttade sig så kanten var precis framför mina fötter.
Jag tog ett djupt andetag.
Jag klarar det.
Jag kan flyga.
Jag tror.
Jag tror.
Jag sprang och hoppade ut från stupet.
Jag kan flyga.
Jag tror.
Kladdkaka, böcker, mjukisbyxor!!

När jag öppnade ögonen märkte jag att jag föll.
Jag kan inte flyga.
Jag tror inte.
Död, skada, blod!
Jag skrek av panik när jag för varje sekund kom närmare vatten ytan.
Man dör av ett fall från en sådan höjd.

Men precis innan jag trodde att jag skulle träffa vattenytan fångade Peter mig och flög upp till kanten av berget igen.
När han släppte ner mig la jag mig på mage och andades ut.
Jag hade aldrig älskat marken lika mycket som jag gjorde nu..

"Tjaa, det där gick ju inte riktigt.." sa Peter medans han kliade sig lite i nacken.
Jag mötte ilsket hans blick.
"Nähä, menar du det?!" Fräste jag argt.
Han sträckte fram sin hand och hjälpte mig upp.
Jag kommer aldrig flyga igen.
Inte i flygplan heller.

"Jag har en annan lösning.." sa Peter medans han gräv i sina byxfickor.
Jag kollade undrandes på honom när han tog fram en liten skinn påse.
"Vad är det?" Frågade jag medans jag kollade ner i den lilla påsen.
"Älvstoft." Sa Peter medans han stoppade ner handen och fick upp en näve med något som liknade glitter.
"Älvstoft? Vad ska du med det till?" Frågade jag.
"Det kan få dig att flyga, även fast du inte tror." Sa Peter innan han hällde det över mitt huvud.
Jag stängde ögonen och hostade lätt när jag fick in lite i munnen.
Plötsligt kände jag hur Peter tog tag i min hand.
"Öppna ögonen.." viskade han.
Jag öppnade ögonen och mötte hans blick.
"Va-"
Jag kollade ner och blev helt tyst.

Jag flög..
———————————————————————
Rösta och kommentera!!