Lost girl - Peter Pan

13.

Jag måste bort här ifrån.
Jag orkar inte mer!
Peter sa att jag var Neverlands sista hopp.
Det är omöjligt.
Jag tror inte på sagor och sånt tjafs, jag tror på vetenskapen.
Och det här är verkligen INTE vetenskap..

Hur kan jag vara den personen som är "utvald" att tro?
Varför kunde dom inte ta någon 5 årig liten pojke som vuxit upp med berättelserna?
Då vore allt så mycket enklare..

Jag sprang genom skogen och andades högljutt.
Jag ångrade att jag inte var med på löpningen på skolidrotten nu..
Jag blev hela tiden piskad av grenar, men jag kunde inte stanna.
Det kändes som att allt försökte stoppa mig.
Träden, marken, havet.
Till och med jag själv.

Jag stannade och la mig ner på rygg på gräset.
Det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte ignorera mina tankar, dom kom ändå.
Men den största tanken, som snurrade runt och runt var om Peter.
Och varför han såg ut att få ont när jag skrek på honom.
Det finns ingen logisk förklaring.
Ingen alls.

Han berättade att jag var Neverlands sista hopp.
Alltså skulle Neverland gå under om jag inte räddade det?
Han verkade verkligen rädd.
Jag förstår att han älskar det här stället, det är ju trots allt hans hem.
Men han överdriver väll ändå lite?

Ett plötligt skimrande ljus fick mig att hastigt sätta mig upp och kolla mig omkring.
Det jag såg fick mig att sätta andan i halsen.

Det var en liten varelse, som liknade en kvinna.
Hon flög och det var en massa ljus och glitter omkring henne.
Var hon en.. en älva?

Varelsen flög närmare mig och jag satt helt stilla.
Spela död.
Spela död.
Spela död.
Det var dom ändå tankarna som gick igenom mitt huvud när den lilla kvinnan stannade precis framför mitt ansikte.
"Hej Wendy!"
Kvinnans ljusa röst fick mig att rycka till.
Jag svalde innan jag sakta reste mig upp.
"Hej?" Svarade jag sedan lite förvirrat.

"Jag heter skimmer, trevligt att träffas!" Sa den lilla varelsen innan hon bugade i luften framför mig.
Varför bugade hon?
Jag är ju ingen drottning direkt.
Jag harklade mig lätt och fick då hennes uppmärksamhet.
"Hur vet du mitt namn? Och vad..vad är du?" Frågade jag försiktigt.
Kvinnan log snällt innan hon landade på en sten som var framför mig.
Kvinnan var inte stor alls.
Kanske 15 centimeter lång.
"Allt och alla i Neverland kan ditt namn Wendy, du är ju vår räddare!" Utbrast skimmer lyckligt.
Jag försökte ignorera den enorma klumpen som bildats i min mage.
"Och jag är en älva föresten" la hon sedan till.

Jag nickade för att visa att jag förstått henne.
"Vad gör du här ute helt ensam föresten?Piraterna är väldigt sugna på att få tag i dig vet du" sa hon medans hon kollade sig omkring.
Jag var redan medveten om det, men Skimmer verkade veta mer om saken än jag.
"Varför vill dom åt mig?" Frågade jag medans jag satt mig mitt emot henne på marken.
"Dom vill stoppa dig från att rädda oss. Dom vill att Neverland ska gå under.." Sa skimmer medans hon kollade ner på piratskeppet som var långt borta.
"Varför då?" Frågade jag oförstående.
"För att dom är onda." Sa skimmer medans hon ryckte lätt på axlarna.

Det gick några sekunder utan att någon av oss sa något.
Men det gjorde inte mig något, eftersom att jag fortfarande försökte lista ut en logisk förklaring till hur hon kan vara så liten och så..älvig?

Jag vaknade till liv när Skimmer petade mig lätt på axeln.
Jag gav henne en frågade blick som hon bara besvarade med ett leende.
"Kom, jag måste visa dig något!" Sa hon glatt innan hon ledde mig in i skogen.

Och hur mycket jag än försökte att inte tänka på det, verkade det nästan som att skogen höll på att..

Dö.
——————————————————————-