Lost girl - Peter Pan

21.

"Hur kan jag inte ha sett det innan.." mumlade jag för mig själv.

Skimmer såg bara förvirrad ut.
"Förklara!" Sa hon stressat.
Jag stannade upp och vände mig mot henne.
Sedan tog jag ett andetag.

"Peter kan inte lämna Neverland..
Eftersom att det är en del av honom." Började jag.
Skimmer gav mig en blick som betydde att jag skulle fortsätta, vilket jag gjorde.

"Han var först här på den här ön, tillsammans med sin vän. Eftersom att han vuxit från den. Han är en del av den.."
Teorin lät idiotisk när jag sa den högt, men desto mer jag tänkte, desto mer realistiskt blev den.
Självklart!

"Det är därför han blivit sjuk!! Han har varit sjuk eftersom att ön är påväg att gå under, och varje gång jag utbrast att jag inte trott så..så har han fått ont. Eftersom att jag är räddningen.." sa jag sedan tystare.

Jag började tänka tillbaka på allt Peter sagt, och allt börjar falla på plats...

Som tex första gången jag kom hit, och jag påstod att Peter Pan inte ville växa upp.
Då blev han arg. Eftersom att han visst vill växa upp, men han kan inte. Eftersom att ön är en del av honom så måste han bo här..

Och när han den där kvällen på klippan sa "Neverland är mitt hem, en del av mig.."

Jag fattade aldrig då, men nu gör jag det..

Allt ligger på plats!
Det är därför detta alltid varit så viktigt för honom..
Eftersom att om jag inte tror, dör landet.. och då dör Peter med..

Jag svalde nervöst.
Varför har han inte berättat för mig!?
Varför berättade han aldrig att hans liv stod på spel!?
Var det för att jag inte skulle känna press, eller bli nervös?

Nu fattade jag vad sjöjungfrun menade.. och varför krok ville att jag skulle hjälpa honom..

Vänta lite..
SJÖJUNGFUR!!

Jag vände mig direkt mot Skimmer med uppspärrade ögon.
"Vad är det?" Frågade hon allvarligt.

"Jag berättar sen, men nu måste vi iväg. Snabbt." Sa jag allvarligt.
Vi började springa genom skogen med havet som mål.

Om någon vet vart Peter och killarna är, så är det sjöjungfrurna..

*

Jag stannade först då jag stod ute på klippan, där jag träffade en sjöjungfru förra gången.
Jag kollade ut över havet men såg inget.
Det var helt tomt, helt tyst..
Nästan lite för tyst..

Jag satt mig ner på kanten av klippan och kollade ner i djupet.
Det var kolsvart, inget ljus och inget som syntes.

Jag hörde skimmers flaxande vingar bakom mig, och det gav mig ett slags lugn.
Jag var inte ensam den här gången.
Hon skulle inte få hypnotisera mig.
Hon skulle inte få nå mig.
Jag kommer få fram den information jag vill, sen går jag.
Lätt som en plätt!

Jag väcktes ur mina tankar av Skimmer som desperat viskade mitt namn.
Jag kollade upp å mötte ett par gula kattögon.
Det var hon..

Hon la armarna på kanten innan hon la huvudet på sne.
"Är du tillbaka Wendy.." mumlade hon.
Jag spände blicken i henne.
"Lägg av, vi båda vet att du visste att jag skulle komma tillbaka." Sa jag allvarligt.
Kvinnans ögon lyste av underhållning och hon skrattade sitt hesa skratt.
"Någon har fått självförtroende.." sa hon sedan.
Jag bet ihop käkarna.
Jag hade stor lust att fritera den här dumma fisken..

"Vart är Peter." Frågade jag mellan sammanbitna tänder.
Kvinnan kollade mig i ögonen, djupt i ögonen.
Jag försökte vända bort blicken, men det gick inte.
Hennes ögon var så..vackra..

"Peter, är där han alltid varit menad att vara.." sa kvinnan, med en lugn röst.
Jag fortsatte att kolla henne i ögonen.
Kvinnan drog sin hand över min arm, utan att bryta ögonkontakten.
"Han är hos Krok..." sa hon sedan.

Trots att jag fått min information kunde jag inte resa mig upp.
Jag var som fast..

"Har du inte lust att simma lite Wendy?..." frågade kvinnan med en len röst.
Hon var så vacker..
Slät hy, röda fylliga läppar, kristall blåa ögon..
"Simma med mig.." mumlade hon lågt medans hon började doppa ner min hand i vattnet.

Jag kände i bröstet hur hjärtat tog ett extra slag. Vilket fick mig att ramla bakåt å kipa efter luft.
Skimmer tittade oroligt på mig medans hon upprepade mitt namn.
Men jag svarade inte.
Jag satt mig bara upp och mötte kvinnans ögon.
Hennes släta hy, röda fylliga läppar och kristall blå ögon hade gått tillbaka till att bli fjällig fisk hy, små färglösa läppar och dom där gula kattögonen.

Jag spände blicken i henne och sa långsamt..
"Jag kommer aldrig simma med dig."

Kvinnan fräste innan hon dök ner i djupet..

Skimmer kollade oroligt på mig, men jag nickade bara.
Min tro räddade mig.
Min tro räddade mig från sjöjungfrun.
Frågan är bara, är den nog till att rädda
Neverland?..
—————————————————————
Gilla och kommentera!