Jag tror jag är kär i dig - Dante Lindhe🌹

37. Joline

Tisdag 25 juni 2018

Jag slår upp mina ögon i det mörka rummet, jag tittar på sidan av mig och ser att andra sidan av sängen är tom. Jag reser mig upp från sängen och går ut ur sovrummet för att leta vidare efter Dante, jag går runt i hans lägenhet men finner ingen Dante, jag suckar frustrerat och låser upp min mobil, jag tittar snabbt klockan som är 12:47 och går sedan in på kontakter och ringer till Dante. Signalerna går och jag tänkte precis lägga på men då svarar han.

"Hej älskling" säger han lite osäkert

"Hej, vart är du?" Säger jag oroligt

"Nej men jag är påväg hem"

"Jaha? Men vart har du varit då?"

"Eh kan vi inte ta det sen?"

"Kan du inte bara berätta då? Jag ska ju snart dra till sjukhuset"

"Eh jag har varit hos Elliot" när han säger hans namn stannar mitt hjärta till, jag blir alldeles förvånad, arg och ledsen på samma gång och vet inte vad jag ska ta mig till.

"Va?!" Utbrister jag efter en lång tid av tystnad

"Förlåt Joline, snälla låt mig förklara varför" säger han och jag hör att han håller på att börja gråta.

"Dante, vi kan väl prata senare om det? Jag behöver vara själv ett tag" säger jag med gråten i halsen.

"Joline snälla, det är inte som du tror, jag gjorde det för vår skulle, vi skulle inte kunna vara tillsammans om jag inte gjorde det här. Han vill bara förstöra för oss"

"Dante, är du påverkad av någonting" mumlar jag, jag är extremt oroligt över honom men ändå mer än besviken också.

"Joline låt mig bara förklara" suckar han

"Nej jag behöver vara själv, jag drar hem" mumlar jag, jag börjar plocka ihop mina grejer medan jag har Dante i luren.

"Snälla stanna bara en liten stund och låt mig berätta varför jag gjorde så här" säger han och suckar, jag hör på honom att han gråter och det krossade mig ännu mer än det här med Elliot.

"Jag vill jätte gärna att du berättar vad som hänt men inte nu, jag måste få smälta allt" mumlar jag

"Jag älskar dig Joline" säger Dante och jag hör på honom att han är alldeles krossad

"Dante jag älskar dig med men just nu måste jag få vara själv, hejdå Dante" säger jag och försöker hålla in dom tårar som inte lyckats rinna ner från mina kinder. Jag lägger på och går sedan och sätter på mig mina skor och drar ifrån Dantes numera tomma lägenhet.

Jag väljer att ta en annan väg hem för att slippa möta Dante på vägen, jag andas in djupt och tar skakigt upp min telefon och skriver snabbt till Lina att dom ska höra av sig om Olivia vaknar. Jag tittar ner i min mobil och börjar kolla igenom andra saker på mobilen och tittar lite snabbt upp så jag inte krockar i någon eller något. Efter ett tag av att att tittat ner i mobilen så krockar jag såklart in i något/någon, jag tittar förvirrat upp och ser såklart personen jag helst hade sluppit att träffa just nu, Dante, jag möter hans blick och han tittar förmodligen också ner i telefonen.

"Joline förlåt mig" säger han med tårarna i ögonen, han tar ett grep om vardera sida utav mig

"Nej Dante jag vill inte" mumlar jag och tar mig loss från greppet.

"Snälla Joline låt mig förklara"

"Nej jag vill inte prata just nu" säger jag och lägger min blick ner i marken, Dante tar tag i mina händer och suckar.

"Snälla lyssna bara på mig" säger han och har gråten i halsen

"Nej men jag vill inte nu, jag ringer när jag känner mig redo" mumlar jag

"Jag älskar dig Joline, det var inte meningen att göra dig ledsen men när du får veta varför kommer du förstå"

"Mm" mumlar jag och går sedan därifrån.

Jag slänger mig ner i sängen när jag kommer in i mitt sovrum och brister ut i gråt, varför ska mitt liv bli skit just precis nu? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag överväger om jag ska gå och äta eller inte men det är väl lika bra om jag inte gör det då jag ändå inte förtjänar något och då förtjänar jag inte mat heller. Jag reser mig upp från sängen igen och går in till badrummet, jag drar fram vågen som ligger under bänken i badrummet, jag drar av mig mina byxor samt min tröja så jag nu mera står med bara trosor och bh, jag ställer mig på vågen och väntar på att siffrorna ska komma fram, jag tittar ner på vågen och ser dom tydliga siffrorna. Jag får ren panik, panik över vad siffrorna står på och panik över att jag inte har kontrollerat vad jag ätit under dom senaste månaderna med Dante, jag kliver av vågen och sätter mig på badrums golvet och börjar gråta igen, alla fula, negativa och idiotiska tankar som jag inte haft på ett tag kommer igen, hur ful, äcklig och värdelös jag är, vad jag inte är värd, jag bryts av att min mobil börjar ringa och jag tittar på displayen vem det är, Ludwig.

"Aa hallå" säger jag i hopp om att inte låta helt förstörd ut.

"Hej det är Olivia" hör jag min vackra fina bästa vän säga, jag blir alldeles varm inombords och tårarna börjar rinna, inte för att jag är ledsen längre utan för att jag är glad, för att min bästa vän inte är död.

...........
Nu fick ni ett ganska dåligt kapitel men ville få ut ett kapitel till er så fort som möjligt så hoppas ni gillar det ändå! Jag vill bara tacka alla er för alla bra respons jag har fått för den här boken och jag är så jäkla taggad på kommande kapitel för jag har massa planer på vad som ska hända, längtar massor och jag kan bara säga att den här boken kommer få väääldigt många kapitel men jag hoppas att det inte gör något. Men tack fina ni för all fin respons mm, ni är bäst!❤️

Rösta och kommentera❣️

Följ gärna min instagram💓
Hov1_x