Jag tror jag är kär i dig - Dante Lindhe🌹

39. Joline

Torsdag 27 juni 2018

"kan inte du följa med på våra spelningar i sommar?" Frågar Dante och tittar upp på mig när vi sitter vid matbordet och äter

"Jag skulle jätt-" hinner jag säga innan han avbryter mig

"säg inte att du inte kan, du vet hur mycket det skulle betyda för mig" fortsätter han

"Jag vet Dante men jag börjar ju jobba i juli"

"Juste, fan också" säger han och suckar

"Men jag följer jätte gärna med i augusti om jag är ledig lite då"

"Då säger vi så då, men då får du lova att du göra det"

"Ja jag lovar Dante" säger jag och suckar och skrattar

"När fyller du år förresten?" Säger han sedan.

"Eh den 15 juli"

"Jobbar du då?" Fortsätter han att fråga

"Nej jag tror inte det, det är en söndag om jag inte minns fel" besvarar jag hans fråga.

När Dante har gått lägger jag mig bekvämt i min soffa och tar datorn som ligger på vardagsrumsbordet och går in på mejl i vanlig ordning, jag tittar igenom mejlen jag har fått på senaste tiden och ser att jag fått ett mejl från min blivande chef om man nu kan säga så. Jag läser igenom snabbt och får en chock, läste jag rätt? Jag läser igenom mejlet ännu en gång fast noggrannare den här gången. Det som stod i brevet var att hon hade hittat en annan som verkade bättre och med lite mer erfarenhet m.m och att hon beklagar att jag inte fick jobbet och att jag säkert skulle hitta ett jobb som var anpassat för mig. Vad fan hände? Hon hade inte ens träffat mig, får man ens göra såhär? Jag suckar frustrerat och googlar snabbt fram andra jobb som jag skulle kunna tänka mig att jobba på/med.

Efter en stunds scrollande genom massa olika jobb ger jag upp, jag ställer datorn på vardagsrumsbordet igen och reser mig sedan upp. Jag hade tänkt ut en lösning som verkade ganska bra ändå, jag skiter i att hitta ett jobb till sommaren och försöker istället hitta ett jobb som jag kan börja jobba på i höst.

Efter några timmar av ensamhet som jag faktiskt kan säga var ganska, ganska så skönt så kommer Dante hem han tar av sig sina skor och går sedan in i vardagsrummet där jag sitter.

"Hej sötnos" säger han i dörrkarmen och ler, jag besvarar hans leende och mumlar ett litet "hej" tillbaka.

"Gick det bra i studion?" Frågar jag sedan

"Ja det gjorde det väl, bara att vi inte har fått så många låtar till albumet ännu."

"Det kommer fixa sig ni behöver väl inte bli klara nu?"

"Nej, helst det här året men det gör inget om det blir nästa år heller" säger han och jag nickar.

"Eh du vet det här med att jag inte skulle kunna följa med på spelningarna i sommar?" Säger jag och ler lite

"Det blev ändrade planer" fortsätter jag sedan, jag ser på Dante att han inte riktigt förstår vad jag pratar om.

"Jag fick inte jobbet, hon hade tydligen hittat en bättre" säger jag och himlar med ögonen

"Det finns ingen bättre än du" säger han sedan och går in till mig i vardagsrummet.

"Du är gullig du men tydligen så finns det" säger jag och fnissar lite

"Dom går miste om något riktigt bra kan jag säga" säger Dante och skrattar, han sätter sig i soffan mittemot mig.

"Men jag tänkte att jag är ledig i sommar och letar efter ett jobb jag kan börja på i höst istället" säger jag och tar bort ett hårstrå från dantes ansikte.

"Det blir jätte bra, då kan du och jag vara tillsammans hela tiden."

"Kanske inte hela tiden då du måste släppa mig lite då det finns massa saker som du inte kan ha med mig på, t.ex på scen" säger jag och skrattar lite

"Jaja men du fattar vad jag menar"

"Ja det gör jag, vi kommer vara tillsammans hela tiden"

"Den här sommarn blir vår sommar" fortsätter han och tittar djupt in i mina ögon

"Den här sommarn blir vår sommar" upprepar jag och tittar in hans ögon en liten stund tills jag vänder blicken.

"Vad är det?" Säger Dante och skrattar

"Nej men jag kan inte titta sådär i dina ögon" säger jag och skrattar

"Varför inte?" Fortsätter han

"Det kännas som att jag ser rakt in i din själ" säger jag och skrattar

"Men jag, lina, maja och Olivia tänkte dra ut på krogen ikväll, är det lugnt?" Säger jag efter en liten stund av tystnad

"Jaha?" Säger han förvånat

"Är det inte okej?" Frågar jag

"Jo absolut men det är bara så ovanligt för att vara dig?" Fortsätter han

"Ja jag vet att det kan låta konstigt men jag tror jag behöver det"

"Ja men gör det, absolut det är klart det är okej" säger han och ler

"Säkert?"

"Ja absolut" säger han, men jag vet att han är orolig, egentligen vill han inte att jag ska ut för han är rädd att det som hände Olivia ska hända mig.

"Vad bra, jag älskar dig Dante och inget kommer hända" säger jag och ler. Och jag tar hans hand och tittar djupt in i hans ögon och Dante får ett leende på läpparna.

................
Förlåt för den dåliga uppdateringen men om jag hinner ska jag försöka skriva ett kapitel imorgon också men det är så att jag ska flytta imorgon så det har vart fullt upp på den senaste tiden som ni kanske förstår nu hehe, men jag har insett nu att den här boken kommer ha jätte många kapitel för ja har inte ens kommit till halva boken så det kommer bli rejält med kapitel kan jag ju säga men jag hoppas att ni kommer fortsätta läsa och rösta för det betyder jätte mkt för mig och när ni kommenterar vad ni tycker om kapitlet och boken så tack för att ni är helt underbara

Rösta och kommentera❣️

Följ gärna min instagram💓
Hov1_x