Jag tror jag är kär i dig - Dante Lindhe🌹

55. Joline

Torsdag 26 juli 2018

Lugnt tittar jag ner på testet och ser svaret.

Positivt

Jag tar ett djupt andetag och tittar sedan ner på testet skakigt igen för att se om det ha nyss såg va sant, det är positivt, jag är gravid. Va fan skulle jag göra nu?! Jag lägger ner testet på bordet och sätter mig ner då jag känner mig snurrig. En liten tår letar sig ner från min kind och jag torkar bort den snabbt och suckar djupt.

"Vill du att jag bokar in ett ultraljud nu direkt?" Säger hon efter ett tag och tittar medlidande på mig.

"Eh ja om det går" mumlar jag fram och snörvlar svagt. Hon börjar knappa in något på datorn och tittar sedan på mig igen.

"kan du imorgon klockan 11?" Säger hon och tittar på mig, jag nickar svagt och ler väldigt svagt mot henne för att inte verka oförskämd.

"Det blir bra" fortsätter jag och nickar ännu en gång.

"Då säger vi så, klarar du dig nu?" Säger hon och reser sig upp från sin kontorsstol, jag nickar och ler emot henne och ställer mig upp.

"Ja det gör jag, tack så mycket" säger jag och tar min handväska på axeln.

"Tack själv" säger hon och vi vinkar till varandra och jag beger mig av.

Jag sätter mig ner i soffan i mitt vardagsrum och andas tunga djupa andetag, under promenaden hem hade många tårar runnit från mina kinder och gjorde fortfarande. Liksom jag som mamma? Nu? Vad skulle jag säga till Dante och mina FÖRÄLDRAR?! Tårarna rinner ner från mina kinder och förstör allt mitt smink men det är väll lika bra få jag inte kommer visa mig i 9 månaders tid. Mobilen börjar vibrera och snart lyser även mobilen upp och Dantes namn kommer fram på displayen, jag samlar mig snabbt och harklar mig för att låta skaplig i telefon.

"Hallå?" Säger jag och försöker låta som vanligt.

"Hej älskling" säger han glatt och jag blundar och tårarna rinner ner  från mina kinder.

"Hej är det bra?" Fortsätter jag och försöker låta glad.

"Det är as bra, själv då"

"Det är jätte bra har haft en jätte bra dag" ljuger jag och får ett falskt leende på läpparna.

"Vad bra, vad har du gjort då" säger han och jag hör hur glad han är.

"Jag har varit på en jobbintervju, det verkade som att jag kanske får jobbet men jag vet inte än" ljuger jag igen.

"Åh vad bra, vad duktigt du är hjärtat, vad var det för jobb då" måste han fråga så mycket tänker jag irriterat och försöker ljuga ihop nåt.

"Ehh, på ginatricot"

"Jaha vad kul"

"Mm" mumlar jag.

Fredag 27 juli 2018

Nervöst går jag med en tjej in i ett rum och ställer mig vid väggen.

"Du kan lägga dig där så ska jag bara ta fram mina grejer." Säger hon och let emot mig och pekar på en brits, jag ställer ner min handväska på golvet och tar av mig skorna och hår sedan och lägger mig på britsen.

"Skulle du kunna ta upp tröjan lite" säger hon medan hon plockar i några lådor, jag gör som hon säger och drar upp tröjan en aning. Hon ställer sig sedan på sidan av britsen och hon lägger ut den geléaktiga krämen på min mage och hon börjar dra med "dosan" på min mage medan hon tittar på skärmen längre kort som visade det som fanns inuti mig.

"Där är fostret" säger hon och pekar på skärmen vart det är, jag tittar noga på skärmen och ser det lilla livet i magen som sprattlade runt.

"Det rör sig väldigt mycket" säger hon och skrattar lite, jag ler väldigt svagt och får ut ett litet skratt.

"Men det ser jätte bra ut" fortsätter hon och tittar på mig och ler.

"Vad bra" mumlar jag och ler lite tillbaka.

"Du är snart i vecka åtta" säger hon och stänger av skärmen och den lilla "dosan" efter ett tag och tar fram papper och torkar av krämen på min mage. Jag räknar snabbt i huvudet för att veta ungefär när det var och rynkar ögonbrynen lite men avbryts av henne.

"Här är bilderna på ultraljudet" säger hon och räcker mig bilderna med ett litet leende på läpparna, jag tar tacksamt emot dom och granskar dom ett tag.

"Tack så mycket" säger jag och reser mig upp och drar ner tröjan igen.

"Det var så lite så, vill du boka in en till tid eller vill du vänta"

"Jag kan vänta lite, vet inte än om jag ska behålla det" säger jag och tittar ner i golvet.

"Jaha okej men det blir bra, men då kanske jag blir din framtida barnmorska då" säger hon och ler lite, jag nickar med ett leende på läpparna fast jag inte var så glad egentligen.

Jag tackar för mig och går sedan ut ur sjukhus byggnaden och går bort mot busstationen och tur i oturen kommer bussen direkt när jag sätter mig ner, jag reser mig upp och går på bussen som stannat, jag blippar mitt busskort och går sedan och sätter mig på en ledig plats. Jag tar upp en utav dom två ultraljudsbilderna lite diskret och granskar bilden noga, är det det här jag har i min mage? Jag som mamma? Pfft. Jag får upp tanken av att räkna när det här livet kom till igen och tar upp min mobil och går in på kalender och räknar åtta veckor tillbaka. Jag får fram att det var när vi var utomlands och det enda datumet det kan vara då är den, 13 juni.

...........
För det första, snälla hata inte mig för att Joline är gravid🤧 jag har mina planer och hoppas på att ni fortsätter att läsa min bok, så snälla sluta inte läsa den här boken och hata mig inte för det här för jag vet att det finns vissa som inte ville att Joline skulle bli gravid men snälla håll ut för som sagt jag har mina planer❤️ och för det andra tack för nästan 22k läsare, hahah förlåt för att jag säger tack typ varje kapitel men vill att ni ska förstå hur tacksam jag e💞 och hoppas att det var okej att det kom 2 kapitel samma dag men det var ni som fick bestämma så imorgon kommer inget kapitel men troligtvis på lördag för jag försöker verkligen uppdatera så mycket jag kan fast jag har skolan😊

Rösta och kommentera❣️
Min instagram: hov1_x