Jag tror jag är kär i dig - Dante Lindhe🌹

64. Joline

Onsdag 24 oktober 2018

"Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men fostrets hjärta har lagt av....." det var det enda jag kunde höra, att barnet i min mage hade dött, det låg en död kropp inuti mig, mitt barns kropp, meningen snurrade runt i mitt huvud och ögonen svartnade.

"Det kan inte vara sant" säger jag efter en stund som kändes evighets länge. Ögonen börjar svida och tårarna börjar rinna ner från mina kinder, Dante reser sig upp från stolen och går fram till mig och sätter sig bredvid mig på britsen och håller om mig.

"Jag måste få ur det ur mig" snyftar jag.

"Men samtidigt vill jag inte" viskar jag svagt.

"Vad gjorde jag fel? Allt hade ju gått så bra innan, vi har ju gått över dom osäkra veckorna för längesen."

"Joline du har absolut inte gjort något fel, sånt här kan man inte alltid rå för." Säger barnmorskan och tittar medlidande på oss båda två, hon vänder sedan på sig och går till något medicin skåp.

"Dom här tabletterna måste du ta när du kommer hem" säger hon och ger mig en liten ask med några olika tabletter i.

"Man kan må väldigt dåligt och du kommer blöda ganska mycket men om det är något som inte känns helt rätt hör du bara av dig till mig, okej?" Säger hon och ler lite snett mot mig och jag nickar till svars.

"Tack så jätte mycket, verkligen" säger Dante och ler svagt mot henne och jag ler också lite mot henne.

"Ja tack så jätte mycket Linda" inflikar jag och tar sedan ett djupt andetag och reser mig upp från britsen.

"jag förstår verkligen inte vad som gick fel" mumlar jag när vi sitter i bilen och torkar bort tårarna.

"Jag trodde det skulle gå bra, att vi skulle få det här barnet" fortsätter jag och Dante lägger sin hand på mitt lår.

"Det kanske bara var meningen att det skulle bli såhär" säger han och vänder blicken på mig.

"Men allt var ju så bra, vi var så lyckliga" mumlar jag till svars.

"Det kanske var det, att det var för bra för att vara sant" säger han och letar efter min hand med sin hand, jag tar tag i hans hand och tittar ner på våra händer som är sammanflätade.

"Jag vet, men jag hatar att tänka så"

"Det kanske låter jätte konstigt men om du vill så kan vi försöka igen för tro mig jag ville det här lika mycket som du" säger han och ler lite mot mig och jag besvarar leendet.

"Jag skulle så gärna vilja ha barn men det kanske var så att det inte var rätt tid för oss, vi är ju så unga, vi har ju flera år på oss" Säger jag.

"Jag gillade känslan av att det bara hände at man inte behövde försöka, tänk så går det inte bara för att ju just försöker skaffa barn nu" fortsätter jag.

"Och du har ju hela din karriär framför dig och jag har ju nästan precis börjat jobba, så vi tar det som det kommer" säger jag och ler emot honom och han stänger av bilen när vi står på parkeringen, han ler tillbaka och nickar och vi kliver sedan ur bilen tillsammans och går upp till min lägenhet.

"jag älskar dig så jävla mycket Joline och jag blir bara mer och mer kär i dig i varje dag som går, att vara med dig är det bästa som finns, varje dag med dig är dom bästa dagarna någonsin och jag kommer aldrig klara att vara utan dig och det är dig jag vill bilda min framtid med, skaffa familj så som vi trodde vi skulle göra nu, jag vill att du ska bli min fru men vi måste ju börja någonstans så jag undra om du skulle vilja......."

..............
hihi ni får se i nästa kapitel vad som händer, var jag dum nu hahah. Förresten när får ni sportlov? Jag har sportlov nu och jag vet att vissa för sportlov nästa vecka. Hoppas ni tyckte att kapitlet var helt okej, och tack för att ni kommenterar, röstar och läser den här boken det gör mig så glad, så tack♥️

Rösta och kommentera❣️