Jag tror jag är kär i dig - Dante Lindhe🌹

72. Joline

Lördag 13 april 2019

Jag vaknar av att Dante lägger sig ner bredvid mig i sängen och håller om mig. Jag öppnar ögonen och kisar utav det starka ljuset som träder sig in i rummet.

"Godmorgon älskling" mumlar han och ler lite medan han blundar.

"Godmorgon" viskar jag och kryper mig närmare hans famn. Ett obehag träffar mig och tankarna kommer tillbaka som det har gjort varje morgon i en månad.

"Ska vi hitta på något idag?" Säger han och börjar pilla i mitt hår.

"Ehh, kan vi inte bara vara hemma? Jag är helt slut" ljuger jag.

" ja absolut tänkte bara att det kanske var dags att vara ute lite. Du har mått så dåligt på sistone och inte varit ute någonting." Suckar han och lämnar en lite puss i min hårbotten.

"Det är så mycket nu bara" säger jag och börjar pilla på mina nagelband av nervositet.

"Okej men jag drar och köper frukost så är vi bara hemma då" säger han och ler och jag ler tacksamt tillbaka.

Dörren stängs igen och jag pustar ut av både lugn och nervositet.  Jag kan inte visa mig och Dante tillsamman ute bara för att han inte ska se oss tillsammans. Jag går runt med en ständig oro och klump i magen av nervositet. Att jag bara har 1,5 månad på mig känns hemskt. Att behöva lämna personen som är mitt allt för att inte mista honom för alltid är hemskt. Allt är hemskt. Jag sätter mig ner i soffan och tårarna börjar rinna igen som dom har gjort varje gång han lämnar mig ensam.

Dörren öppnas utav Dante som hade varit borta i ca en kvart. Jag går fram till dörren och ler svagt mot honom.

Vi sätter oss ner i soffan tillsammans och äter utav frukosten Dante gjort. Tystnaden i rummet gör det lite mer behagligt just för att det inte är en stel tystnad utan en lugn tystnad.

"Vet du vad det är för dag idag?" Mumlar Dante och har ett litet lurigt leende på läpparna.

"Nej eller vadå?" Säger jag och skrattar.

"det har gått 1 år sedan vi träffades för första gången" säger han och flyttar sig närmare mig och tar tag i min hand.

"Oj.. förlåt Dante. Jag har helt glömt bort det. Förlåt" säger jag och suckar och blir arg på mig själv.

"Tänk inte på det, jag vill bara visa vad jag verkligen känner för dig" säger han och tittar rakt in i mina ögon och någonting i mig går sönder. Jag går sönder för jag vet att jag inte kan vara med honom hela mitt liv för då mister jag honom på riktigt.

"Jag älskar dig Joline"

"Och jag vill leva hela mitt liv med dig. Jag vill att vi blir gamla tillsammans. Och att vi än dag gifter oss, skaffar barn och blir värsta Svensson familjen" säger han och skrattar och jag ler mot honom fast det ända jag vill är att brista ut i gråt för jag vet att vi aldrig kommer kunna göra allt det där.

"jag kommer älska dig för evigt, vad som än händer så kommer jag älska dig"

"Därför vill jag ge dig den här" säger han och tar upp en ask ur sin ficka.

"Det är ingen förlovningsring men det är en ring som visar att vi hör ihop, som visar att jag älskar dig. Jag vill att du lovar mig att du aldrig gör dig av med den vad som än händer mellan oss två." Säger han medan han öppnat asken där den fina silverringen ligger. Han tar fram min hand och sätter på den på mitt ringfinger fast på den högra handen istället för den vänstra. Det gör ont i mig för jag vet vad som kommer hända inom kort. Jag vet att jag kommer såra honom och jag är rädd för vad som kommer hända efteråt.

"Dante tack. Den är så fin. Jag lovar att jag aldrig kommer göra mig av med den" säger jag och torkar bort tårarna som rinner ner från mina kinder.

"Jag älskar dig" mumlar jag och jag lutar mig mot honom och kysser honom på hans perfekta läppar.

"Och jag ber om ursäkt att jag har varit så tråkig den senaste tiden men det har hänt så mycket"

"Jag kan fortfarande inte förstå att om allt skulle ha gått bra så skulle vi haft vårt barn nu" mumlar jag och tankarna kommer tillbaka från det också. Dante tar tag i min hand och jag tittar ner på våra sammanflätande händer och ser den fina ringen som pryder min hand.

"Det kommer bli bra. Jag lovar" säger han och ler.

Innerst inne vet jag att det var bra att vi inte fick barnet. För om det skulle kommit skulle jag aldrig ha modet att lämna honom och då skulle vårt barn mista sin pappa... alldeles för tidigt.

"Vi har många år på oss" fortsätter han och jag känner hur något brister inuti mig igen. Att bli påmind hela tiden över våran framtid fast jag vet att det aldrig kommer bli så. Vi kommer aldrig gifta oss, skaffa barn eller flytta till något stort hus tillsammans. För om jag väljer att fortsätta med Dante så kommer jag mista honom för alltid och aldrig få tillbaka honom, så det bästa är att jag lämnar honom. För vårat bästa.

"Det har vi" säger jag och ler ett falskt leende.

...............
Förlåt för den dåliga uppdateringen men har verkligen haft noll motivation att skriva osv. Och när jag väl skriver blir det verkligen inte bra, vilket inte alls är kul för vill kunna prestera så bra som möjligt. Men nu ska jag försöka så gott jag kan för nu är det typ bara 10-15 kapitel kvar tills boken är slut! Helt sjukt, trodde aldrig jag skulle fortsätta skriva så här länge utan bara att jag skulle orka första månaden haha.. jag märker verkligen förbättring från i somras och nu när jag skriver, jag skrev verkligen uruselt förut men även fast jag behöver jobba på mycket fortfarande så har det blivit förbättringar. Och så har jag haft er, ni är underbara läsare/följare, verkligen!! Ni har verkligen varit så snälla i kommentarerna och jag har verkligen blivit helt varm i kroppen när ni skriver att ni tycker om boken så det har verkligen varit en sån STOOR motivation för mig att fortsätta skriva!❤️

Rösta och kommentera❣️