Darkness - The Fooo Fanfiction

Kapitel 4 - Melissa

Jag drar täcket hårdare kring kroppen och gnuggar mina svidande ögon. Jag är blödig... men när Omar frågade om varför jag inte pratade så blev jag påmind om vad som hände med Adam, speciellt när Omar är så väldigt lik Adam.

Jag tänker tillbaka på den där dagen, när allt rasade samman. Men nästan direkt skakar jag på mitt huvud för att få ut tanken ur huvudet.

Jag ställer mig upp på skakiga ben och tar mig sakta fram till kylskåpet och tar ut ett mjölkpaket och tar sedan ett glas från skåpet. Jag tar även ett äpple från skålen på bordet och sätter mig i min säng igen. Min hand skakar så mycket att jag nästan spiller ut mjölk över hela mig. När jag tagit en klunk ställer jag glaset på byrån och tar en liten tugga av äpplet.

Det går en rysning längs min kropp och jag lägger bort äpplet och drar täcket ännu tätare kring min kropp. En liten gäspning tvingar sig fram mellan mina läppar och jag ska precis lägga huvudet på kudden när ringklockan från min dörr ljuder genom rummet.

Jag sätter mig hastigt upp, griper min mobil ifall jag måste säga något, jag rycker också åt mig en tjocktröja som jag drar över huvudet, och går fram till dörren. Med ena handen på handtaget låser jag upp och öppnar dörren.

-"Melissa? Vad har hänt?" Utbrister Omar och drar upp dörren, trots att jag försöker stänga den. Plötsigt står jag med ryggen mot min köksbänk och Omars händer på mina axlar.

-"Melissa, berätta!" Han tittar mig rakt i ögonen och jag ser hur orolig han är. Jag halar upp mobilen ur fickan, skriver snabbt och låter Monica, det är vad jag kallar rösten, läsa upp texten.

"Vad vill du veta?"

-"Varför du är ledsen!" Hans ögon har blivit blanka och jag sväljer hårt och börjar skriva. Jag har aldrig sagt detta till någon men endå är jag så säker på att Omar är rätta personen att anförtro det åt.

Jag tar ett djupt andetag och trycker på läs upp.

"Det började för 1 år sedan... Min pojkvän flyttade till England för att läsa gymnasiet där, vi hade bestämt för att försöka få ihop det, trots distansen. Det funkade i ungefär en månad, men så en dag så fick jag se en bild från hans instagram. Han var otrogen. Och ja... sen dess har jag inte pratat."

Jag märker inte att jag har börjat gråta förrens Omar drar mig mot sig och jag lutar huvudet mot hans bröstkorg.

-"Ssh, ssh lugn..." Han stryker mig sakta över ryggen, samtidigt som mina salta tårar fläckar ner hans svarta t-shirt.

Osäkert låter jag mina armar lindas kring honom och jag sluter ögonen, lyssnar på hans lugna hjärtslag.

Jag vet inte hur länge vi står där, men tillslut släpper han taget om mig med sin ena arm och hjälper mig att sätta mig på en av stolarna.

-"Vill du prata mer om det?" säger Omar och sätter sig på huk framför mig, tar mina händer i sina varma. Min blick fastnar i hans varma bruna ögon och jag kan knappt förmå mig att skaka på huvudet. Han släpper min ena hand och drar med sina fingrar mjukt över min andra handrygg. Jag sväljer, för på den handryggen, inpräntat i min hud, har jag ritat en stjärna, med en kniv.

Som om han läst mina tankar flyttar han blicken från mina ögon och tittar hastigt ner på min hand. Trots att jag inte kan se hans ansiktsuttryck så kan jag svära på att han har lätt särade läppar och ett väldigt förvånat uttryck i sina bruna ögon.

-"Är det här andledningen till att du alltid har ärmar som täcker allt utom dina fingrar?" Han flyttar återigen blicken och tittar mig i ögonen, jag nickar försiktigt. Utan att jag egentligen reflekterar över det, tar mina fingrar tag i ärmen på tjocktröjan som täcker mina armar, och drar upp den till armbågen.

Tyst, utan att yttra ett ord, följer Omar alla ärr på min arm med sitt pekfinger. Solen, hjärtat, ängeln, månen och blomman, och ringar, streck, prickar och alla andra mönster som jag har gjort mellan de små bilderna.

När han har dragit fingret utmed stjärnan på min handrygg, lyfter han blicken och låser fast den i min. Länge sitter vi bara och tittar på varandra, men vi blir avbrutna av att en signal går igång och Omar låter en tyst suck tränga över sina läppar, reser sig upp och svarar.

-"Hej. Jo... Kan du komma och möta mig?" Han gör en paus, tittar på mig och säger min adress.

-"Vi ses." Är det sista han säger innan han lägger på och låter sina fingrar glida mjukt över min ena kind. "Jag måste gå..." Hans bruna blick värmer mig inifrån och jag tvingar mina lungor att dra in ny luft.

Sakta ställer jag mig upp och följer efter Omar till hallen. När han har dragit sin jacka över sin överkropp och fötterna är nedstuckna i skor, lägger han sina armar om mig och placerar en kyss i mitt hår.

-"Vi ses imorrn!" säger han, släpper mig och går ut genom dörren.

Jag låser dörren och stapplar tillbaka till sängen. När jag nästan har kommit fram till sängkanten slutar mina ben att hålla mig uppe och jag lägger mig på sängen.

Mitt knä lyckas dock slå i sängkanten och jag svär lågt inne i huvudet. Mina armar verkar iallafall starka och jag häver mig upp i sittande ställning, sträcker mig efter min dator och lutar den mot mina knän.

3 timmar senare vibrerar min mobil så häftigt att jag nästan hoppar rätt upp i luften. Jag sträcker ut min ena hand och grabbar tag i min dator så att den inte ska trilla ur knät på mig, och tar sedan upp min lilla vita sak och får syn på ett sms från Omar.

{Sms från: Omar :P}

Hej Lissa, har du Skype? Om du har det! Ring mig: Omar.Rudberg

xx Omar

Ett leende smyger sig upp i mitt ansikte och jag knappar snabbt in ett svar.

{Sms till: Omar :P}

Klart jag har! Ringer dig! xx

Jag lägger mobilen bredvid mig och loggar in på min Skype. När jag ser att mitt namn är Mel Olsson känner jag tårar trycka mot mina tårkanaler och jag byter snabbt namn.

Jag söker på Omars namn och letar igenom alla användare och hittar tillslut den mörkögda pojken.