Darkness - The Fooo Fanfiction

Kapitel 2 - Melissa

I remember the day you told me you were leaving

I remember the make-up running down your face

And the dreams you left behind you didn't need them

Like every single wish we ever made

I wish that I could wake up with amnesia

And forget about the stupid little things

Like the way it felt to fall asleep next to you

And the memories I never can escape

'Cause I'm not fine at all

Hade jag varit en person som pratade, då hade jag sjungit låten så högt att hela världen skulle kunna höra. Men istället börjar jag gå i takt till musiken.

-"Ey, vad sa Marie dåh! Haru extralektioner i svenska? Vill du ha hjälp? Mes, blatte det är sån som du, ful det är så som du ser ut, och konstig, det är så du är!" Jag vänder mig om mot Felix röst och får se honom stå hotfullt lutad över Omar, killen som visade mig runt.

Visst, Omar får mig att tänka på Adam, och Adam får mig att tänka på då, när vi var... Jag avbryter tankarna och tittar åter mot den mörkhårig pojke som stirrar Felix trotsigt i ögonen.

Utan att tänka marscherar jag fram till dem, griper tag om Omars handled, drar honom mot mig och släpar iväg honom, bort från killarna. Han gör inget motstånd, men verkar väldigt förvånad över min handling.

-"Varf...." Börjar han, men avbryts när jag håller upp min hand. Jag tittar honom kort i ögonen innan jag böjer ner blicken och går iväg.

Jag känner hur mina kinder antar en rosa ton, det här är mer ögonkontakt än jag någonsin har haft. Iallafall det senaste året.

När bussen kommer känner jag mig plötsligt iakttagen. Men jag vänder mig inte om, jag bara kliver på bussen, lägger det lilla lila kortet mot läsaren, sätter mig på en plats och tittar ut genom fönstret.

4 stationer senare kliver jag av, fortfarande med känslan av att vara iakttagen. Jag vänder mig om när jag står i porten - bussen stannar precis utanför - och jag kan skymta ett par mörkbruna ögon innan bussen svänger och försvinner runt hörnet.

Jag står still i några sekunder innan jag vänder mig om, öppnar porten och går upp för den enda rangliga trappa som ska ta mig upp till min lilla lägenhet. Jag kommer upp, sticker nyckeln i låset och hör ett betryggande klick när låskolven drar sig undan och jag trycker ner handtaget.

En väldigt bekant doft slår emot mig och mina läppar dras omärkligt upp i ett litet leende. Det är bara hemma jag ler, aldrig annars. Jag sparkar av mig skorna och slänger min mörkblå tjocktröja över den ensamma stolen vid det mörkbruna bordet.

Jag släpar mig fram till det pyttelilla kylskåpet och tar ut en liten burk med mjukt rosa yoghurt. Jag sjunker ner på stolen och tvingar i mig den plastigt jordgubbssmakande krämen, reser mig sen upp och går ut i hallen. Jag stoppar fötterna i mina vita sneakers, tar upp en sliten skateboard och travar ner för trapporna och ut i solskenet.

Jag slänger ner brädan på marken, hoppar upp på den och tar fart. Den lilla förorten till den ganska stora staden Stockholm svischar förbi när jag åker mot den stora vaniljfärgade byggnad som mina föräldrar äger.

Innan jag kom innom synhåll för min pappas arbetsrum, stannar jag brädan, hoppar av och lägger den bakom en sten vid kanten av trottoaren. Mina ben joggar sedan in i hotellet och in i det lilla rum där jag har mina jobb-kläder. En vit skjorta med långa ärmar, och ett par svarta byxor. Sedan lyfter jag upp sopkvasten som står lutad mot väggen och går ut i den stora entrehallen.

Tidigare jobbade jag i receptionen, men inte nu längre, det är lite opraktiskt att någon som inte pratar som ska hjälpa alla till sina rum.

-"Älskade vän, hur mår du?" Jag vänder mig förskräkt mot ljudet och får syn på min glamouröst klädda mamma. Hon drar ner den tighta svarta klänningen över sina ben och skyndar sig - så fort hon förmår i sina höga stilettklackar - fram till mig. Hon lägger sina armar om mig och jag andas plötsligt in en väldig massa parfym som verkar tränga ur hennes hud likt svett.

Hon förväntar sig inte något svar men jag försöker le till svar när hon släpper mig. Jag vet inte hur mycket leende det blir, det är nog mest en grimage.

-"Jag är så glad att se dig! Går du i skolan nu dåh? Du äter ordentligt? Du är inte olycklig? Du vet att du kan be mig och pappa om allt du vill va?" Mamma hasplar ur sig frågorna med en sån fart så att jag knappt hinner svara.

-"Nu måste jag iväg för att ta hand om en sak! Vi ses sen vännen!" säger mamma och, lika snabbt som hon kom, är hon borta. Jag himlar lätt med ögonen och riktar koncentrationen mot sopkvasten i mina händer, och de exlusiva vaserna på bord och stolpar. För att förhindra en kollision mellan dem...

3 timmar senare står jag på min skateboard, iklädd min långärmade svarta tröja och mina tights. I min hand håller jag en påse med en paj som mamma gav mig. Mina fötter travar målmedvetet upp för trappan när jag kommer till mitt hus igen och snart sitter jag vid mitt lite udda matbord och äter köttfärspajen direkt ur sin form.

När hela pajen är uppäten, går jag till badrummet, borstar tänderna, tvättar av sminket ur mitt ansikte och flätar mitt hår.

Mina fötter, klädda i en orange och en grön strumpa, sjunker ner i den tjocka ljusröda mattan, när jag går mot den vita sängen. Jag tar upp den stora svarta t-shirten som ligger slängd över kudden och drar av mig mina kläder och drar tröjan över huvudet. Med en suck lägger jag mig på sängen och sluter ögonen. Hela min hjärna får plötsligt en glansigt mörkbrun färg.

Jag skakar på huvudet. Adams ögon har följt mig sedan den dan då han åkte till England. Men han hade en pytteliten gul fläck i vänstra irisen, dessa ögon är rakt igenom mörka.