Darkness - The Fooo Fanfiction

Kapitel 6 - Melissa

Jag vaknar till ljudet av lugna snarkningar. Så snart jag hört ljuden sätter jag mig upp och tittar mig omkring i den mörka lägenheten.

Mörkret är kompakt och helt täckande, så jag ser ingenting, men bredvid mig, på en stol, står min dator, svagt lyser den upp min säng och jag kan urskilja ett ansikte på skärmen.

Jag studerar ansiktet, det mörka lockiga håret som faller över pannan på pojken, den mjuka bruna hyn och de några nyanser ljusare läpparna.

Efter att jag har studerat honom i några minuter, darrar hans ögonlock till och han slår upp sina mörkbruna ögon.

-"Godmorgon Lassie." Säger han med raspig röst och med en suck borrar han ner ansiktet i kudden.

Av någon anledning känner jag hur mina tårkanaler fylls till brädden, sakta flyr tårar ner för mina kinder och jag snyftar ofrivilligt till. Omar far upp i sittande ställning och borrar in sin blick i min.

-"Mår du bra?" Frågar han och jag kan höra en tydlig underton av oro.

Jag skakar sakta på huvudet, trots att jag bestämt mig för att nicka.

-"Lassie, ska jag komma över?" Han gör en ansats att resa sig upp och jag slänger en blick på klockan. Mina fingrar trycker målmedvetet ner tangenter i rätt ordning och snart flyttas Omars bruna blick från min, ner till meddelandet.

"Omar, klockan är 5 en lördagsmorgon, sov!"

-"Jag kommer ändå!" Utan att vänta på svar avslutar han samtalet och min skärm dör långsamt ut. Min blick flyttas till speglingen av mitt ansikte som svagt syns på min svarta datorskärm och möts av ett slitet, trött och ledset ansikte.

Min hjärna hinner knappt reagera innan min kropp står i badrummet under duschens varma strålar.

Det varma vattnet värmer upp mina spända muskler och jag tar tillfället i akt att tvätta mitt lila hår. När jag kommer ut ur duschen lindar jag en vit tjock handduk om min kropp och går ut i min fortfarande mörka lägenhet.

Mina händer drar fram underkläder och några av mina favoritmyskläder, utan att jag egentligen tänker och jag drar snabbt på mig mina trosor, en bh, en stor svart t-shirt med Musse pigg på och ett par svarta mjukisbyxor.

Jag kommer på mig själv att dra ut lådan med handskar, för att täcka mina ärr, men jag kommer på att Omar redan sett dem och skjuter in lådan.

När jag är fullt upptagen med att dra upp byxbenet på mina mjukisbyxor, så att det inte ska sitta fast under min häl, när jag hör en svag knackning.

Jag sätter upp mitt fortfarande fuktiga, smått lockiga hår i en hästsvans och öppnar dörren försiktigt på glänt. Utanför står en mörkhårig, mörkögd pojke med vattendroppar glittrande i håret.

Först undrar jag om han precis duschat, men sen hör jag det tysta smattrandet av regn mot fönstret, och eftersom att hans svarta jacka ger ifrån sig små vattendroppar när han hänger upp den på en galge, bekräftas min misstanke om att Gud är ledsen och att han har fått det att regna.

Han trampar av sig skorna och följer efter mig in i min köksavdelning.

"Vill du ha?" Jag håller fram både min mobil med meddelandet och en tepåse. Han nickar och tar ner två koppar samtidigt som jag sätter på vattenkokaren.

När vattnet kokar upp, lägger Omar sina armar om mig och kramar mig hårt. Jag lutar huvudet mot hans bröstkorg, drar in lukten från den stickade grå tröjan han har på sig och lyssnar på hans lugna hjärtslag.

Vi står i samma position ända till vattnet klickar till och berättar att det är klart. När två koppar rykande te står på ett litet bord som jag ställt vid min säng - som jag i all hast bäddat till soffa - sätter vi oss mitt emot varandra.

En väldigt behaglig tystnad lägger sig över oss innan jag sträcker mig efter min mobil och skriver ett kort meddelande.

"Varför bryr du dig så mycket om mig?"

-"Varför skulle jag inte?" Blir hans korta svar och jag tar ett långt andetag för att komma på ett bra svar.

"Jag vet inte..." Blir svaret som Monica tillslut får läsa upp. Jag lägger ner mobilen på bordet och möter Omars leende ögon.

-"Tur att jag vet svaret dåh!" Säger han, lägger en hand mot min kind och låter sina läppar snudda vid mina.

Han lutar sig tillbaka och studerar mitt ansikte.

-"Förlåt... Det var dumt" Han vänder bort ansiktet, jag lutar mig mot honom, lägger en hand under hans haka, tvingar honom att titta på mig.

-"Det var inte dumt." Säger jag och kysser honom försiktigt. När jag smått leende släpper hans haka, betraktar han mitt ansikte väldigt överraskat. Men precis när jag har noterat det, ändras hans ansiktsuttryck och han tittar nästan ömt på mig.

-"Du hade precis sån röst jag trodde att du skulle ha..." Viskar han mot min kind. Jag skrattar tyst.

Mina mörkblå ögon sveper över hela hans ansikte, hans mörka ögon som lugnt studerar mig, hans svarta ögonbryn, kindben...

Jag låter mina fingrar glida över hans vänstra kind, som jag nu upptäckt är ljust lila. Han gnyr lite när jag nuddar det blå området och jag flyttar blicken till hans ögon igen.

-"Vad har hänt?" Frågar jag och han vänder ner blicken.

-"Jag mötte Oscar på vägen hit..."

-"Omar..." Jag lägger mina fingrar under hans haka och vänder upp hans blick.

-"Det är ingen fara, det gör knappt ont." Säger han och försöker le, men grimaserar när kinden dras ihop.

-"Han slog dig?" Säger jag och lyckas få min fråga att låta som ett konstaterande.

-"Han är inte lika väluppfostrad som Felix." Säger han och försöker undvika min blick.

-"Omar, titta på mig. Jag vill inte att någon ska slå dig. Spela inte hjälte. Du fick mig att börja prata, du har tagit hand om mig 3 gånger trots att jag har varit hur taskig som helst mot dig sedan augusti." Jag lägger huvudet på sne och flätar ihop våra fingrar.

Omar tittar på mig, hans ögon är matta och trötta och jag kan inte kväva det tysta skratt som tränger ur min strupe.

-"Sov dåh, så pratar vi imorgon!" Säger jag.

-"Okej. Men du då? Ska inte du också sova?" Han tittar frågande på mig.

-"Ja, om du inte har något emot det, så sover jag gärna med dig." Säger jag och vänder bort mitt ansikte för att dölja mina rodnande kinder.

-"Varför skulle jag ha något emot det?" Skrattar han och när jag vänder tillbaka ansiktet finner jag hans mörkbruna ögon väldigt nära.

-"Wow shit..." Säger jag tyst, överraskad av att han var så nära. Han skrattar och ställer sig upp. Med en enkel rörelse drar jag bort överkastet på min säng och han kryper ner under mitt tjocka täcke.

Jag tassar över golvet för att släcka lampan och smyger sedan, osynlig i mörkret, fram till sängen och lägger min kalla hand på Omars varma kind.

-"Wow där var du..." Säger han mjukt och drar ner mig på rygg bredvid honom.

Han vrider sig så att han ligger mot mig och lägger sin arm över mig. Försiktigt flätar jag ihop våra fingrar och sluter ögonen.