Darkness - The Fooo Fanfiction

Kapitel 11 - Omar

Vinden sliter i min halsduk och jag trycker händerna längre ner i fickorna för att skydda dem från den piskande snön.

I mitt huvud går mötet med Melissa på repeat. Det har gått 3 veckor sedan hon hamnade på sjukhus och hon är fortfarande kvar där, orsaken vet jag inte. Jag är bannlyst från allt som har med Melissa att göra, iallafall om du frågar hennes mamma.

Min mobil börjar vibrera i min ficka, och jag tar upp den. Jag håller händerna som skydd runt mobilen för att kunna läsa vad som står på skärmen.

Sms från: Melissa

Omar, kom till min lägenhet nu!

Innan min hjärna har reagerat på smset är mobilen tillbaka i fickan och jag är redan på väg mot bussen. Väl inne i värmen på den skumpande röda saken tar jag upp mobilen igen och skickar iväg ett svar. Bussturen som, i sällskap med Melissa, brukar vara kort och mysig, känns, själv, bara lång och tråkig.

Tillslut stannar iallafall bussen och min ena tummnagel blir nog framförallt glad, eftersom jag stått och tuggat på sidan av den hela vägen.

Precis när dörrarna öppnas tränger jag mig förbi en man i kostym som ger mig en svart blick och en suck innan jag återigen är ute i ovädret. Jag böjer ner huvudet för att inte få all snö i ansiktet hela vägen till Melissas port.

Jag drar ena handen genom håret för att få ut all snö som fastnat i mina svarta lockar medan jag springer upp för trappan till den mörka dörren där Melissa bor.

Jag hinner inte ens knacka innan dörren slängs upp och jag plötsligt står med Melissa i famnen.

-"Vad har hänt vännen?" Frågar jag försiktigt och vinklar upp hennes huvud så att jag kan möta hennes blick.

Hon svarar inte utan pekar bara in i lägenheten där jag kan skymta en exklusivt klädd kvinna i full färd med att slänga ner Melissas kläder i en stor flyttkartong.

-"De har bestämt att jag inte får bo själv. Jag ska flytta hem, och få övervakning 24 timmar om dygnet." Hon har ställt sig på tårna och viskar i mitt öra så att hennes utandning stryks mot min hals.

-"Det kan de inte göra..." Säger jag.

-"Jag får inte bo själv." Säger hon och blinkar bort några tårar som bildats i hennes mörkt blå ögon.

-"Jag kan bo med dig...Om du tycker det är okej!" Föreslår jag och hon nickar.

-"Ja, snälla, jag vill inte bo med mamma och pappa... Jag har inte bott med dem på 2 år..." Viskar hon och tar ett hårt grepp om min hand när jag börjar gå in i lägenheten.

-"Och vad gör du här?" Säger kvinnan som jag känner som Melissas mamma.

-"Ja, jag hälsar på hos en person jag älskar, vilket jag kan gissa att du också gör!" Säger jag och möter kvinnans blick.

-"Ja, och du ska veta att vi tar hand om vår dotter, och du ska minnsan inte komma och störa. Släpp henne och gå ut ur lägenheten!" Svarar kvinnan som - om jag inte minns helt fel - heter Marie.

-"Nej!" Säger Melissa och jag kan se att Marie rycker till av sin dotters röst.

-"Älskade vän!" Utropar Marie och tar ett kliv fram till sin dotter för att krama henne.

-"Rör. Mig. Inte." Morrar Melissa med hårt ihoppressade tänder.

-"Men..." Börjar Marie men avbryter sig själv när Melissa håller upp sin hand i luften.

-"Jag kommer inte stanna om jag måste flytta till er, jag bor här, jag kommer inte flytta på mig..." Melissa tittar sin mamma stingt i ögonen medan hon pratar.

-"Men lilla vän, du kan inte bo själv, du har cancer..."

-"Mamma, jag bor inte själv, om jag behöver, så kommer Omar bo här, ni kan packa upp mina saker och gå ut ur MIN lägenhet!" Säger Melissa. Marie tittar på sin dotter ett långt tag innan Melissa återigen formar läpparna till ett övertydligt artikulerat ord.

-"NU!"

Efter mycket om och men, och några ohjälpande stöttande kommentarer från mig, och att Melissas föräldrar åkt, sätter sig Melissa på en stol och lutar pannan i sina händer.

-"Hur mår du?" Frågar jag och lägger en hand på hennes rygg.

-"Jag har ont i huvudet, men duvet, mamma sa ju det, jag har cancer, en hjärntumör, som går att få bort, men jag måste först opereras och sen få cellgifter. Den upptäcktes så pass tidigt. Men mamma och pappa ville att jag skulle få tänka. Men jag vet inte. Jag är bara rädd... För duvet, håret..." Säger Melissa och gömmer ansiktet i händerna.

-"Du behöver inte vara rädd, det växer oftast tillbaka." Så fort orden är över mina läppar ångrar jag dem. Jag sätter mig på huk framför Melissa, lirkar bort hennes händer från hennes ansikte och håller dem i mina.

-"Du, var inte orolig..." Säger jag och tittar henne i ögonen.

-"Jag är egentligen inte orolig för att förlora håret, jag är mest orolig för..." Hennes röst dör ut och jag kramar försiktigt om hennes händer. Hon vänder bort ansiktet och mumlar något så snabbt och tyst att jag inte hör. Jag reser mig upp och drar upp henne på fötter.

-"Säg det igen jag hörde inte!" Säger jag och lägger huvudet på sne.

-"Jag är rädd att du inte ska tycka om mig..." Viskar hon.

-"Men, älskade..." Jag drar in henne i min famn. "Tror du ärligt att jag inte skulle tycka om dig för att du blir av med håret?" Hon nickar försiktigt.

-"Melissa, jag blir överlycklig om du överlever, med eller utan hår, om du blir av med båda benen, båda armarna, I don't care, bara du överlever..." Min röst tunnas ut till en viskning i slutet och Melissa lägger sina kalla händer på mina kinder.

-"Då ska jag kämpa, och inte för mammas skull, inte för pappas. Men jag ska kämpa för din skull, för våran..." Hennes läppar dras upp i ett litet leende innan hon trycker dem hårt mot mina läppar och jag inte kan tänka så mycket mer.