Darkness - The Fooo Fanfiction

Kapitel 1 - Omar

1 år senare

-"Bra jobbat! Vi ses imorrn!" Så fort orden lämnat Maries läppar fylls klassrummet av stolskrap och fötter som banar sig mot dörren.

Jag reser mig upp och plockar ihop alla mina böcker och följer sedan strömmen ut genom dörren.

-"Omar, får jag prata med dig?" Marie tittar vänligt på mig, jag suckar men går fram mot katedern där hon sitter.

-"Ormis ska få prata med läraren!" Jag kan nästan höra hånleendet på Felix läppar när han säger det. Reaktionen på hans ord är omedelbar, mina öron fylls av skratt från resten av killarna i vår klass. Ingen vill verka som att de är på "utlänningens" sida.

-"Han ska få stöd, han kan inte sin svenska!" Felix följs av skrattsalvor när han springer genom korridoren.

-"Vad?" Frågar jag Marie, med en hårdare ton än jag hade tänkt.

-"Det ska börja en ny tjej här, hon kommer efter lunch! Du är ju så duktig, så jag tänkte att du ska få visa henne runt." Säger Marie.

-"Men..." Börjar jag men blir avbruten av att Marie håller upp ett finger i luften.

-"Inga men Omar, det är en order!" Med de orden vinkar hon iväg mig och jag lommar ut genom dörren och nedför korridorerna till matsalens dörrar.

Jag ställer mig i den meterlånga kön och väntar på min tur att få en tallrik fylld med äcklig sörja. Med en lätt rynkad näsa går jag mot en ledig plats. Jag slår mig ner och försöker att bli osynlig.

När jag har - på något vis - fått i mig den grå sörjan på tallriken, reser jag mig upp, lämnar brickan vid disken och snabbt tar mig upp till rektorns kontor där jag ska möta tjejen.

När jag precis ska börja trumma med fingrarna mot bordet där jag sitter, öppnas dörren och tjejen kliver ut.

Hennes överkropp är täckt av en stor svart långärmad tröja, hon har klippt hål längst ner vid ärmarna och genom att hon sticker ut tummarna genom hålen ser det ut som att hon har handskar. Runt hennes bleka smala ansikte, hänger långt mörkt lila hår och hon har en piercing i ena mungipan.

Hennes ben är klädda i svarta tights och lila benvärmare, på fötterna har hon utslitna rosa converse och över ena axeln har hon en svart tygpåse hängandes.

-"Hej, jag heter Omar!" Stammar jag fram och möter hennes blick. Dumt... Väldigt dumt... Hennes mörkt blå ögon är plågade och tar fullständigt andan ur mig.

Snabbt flyttar jag blicken till mina händer och väntar på att hon ska svara. Men det förblir tyst.

-"Kom med dåh..." Säger jag försiktigt och börjar gå längs korridoren. Jag måste snegla åt sidan för att vara säker på att hon följer efter. Den tjejen kan gå tyst.

Under enstaka "Det här är biologisalen" eller något annat från mig, vandrar vi genom hela skolan och tillslut stannar vi utanför ett rum fyllt med skåp.

-"Vilket skåpnummer?" Frågar jag och höjer blicken för att möta hennes. Hon tittar ut genom det stora fönstret och låter ljuset falla över hennes ansikte.

-"Du, tjejen, vilket skåpnummer?" Fortfarande ingen reaktion.

-"Hörru, vilket skåpnummer?" Frågar jag, höjer rösten och vinkar lite med ena handen framför hennes ögon. Hon vänder blixtsnabbt huvudet mot mig, och de plågat mörkblå ögonen skjuter blixtar.

Irriterat rotar hon runt i sin väska, rycker upp en vit iPhone 5s och skriver något. Hon trycker mobilen i mina händer och jag läser osäkert texten hon har skrivit.

"Jag är inte döv bara för att jag inte svarar! Jag kan ta hand om mig själv!! Stick, jag orkar inte med dig."

Trots att hon inte har sagt orden rakt ut, känns det som om hon fräser dem åt mig.

-"Förlåt." Mumlar jag, ger henne mobilen och går ut ur skåprummet.

Jag går tillbaka till biologisalen där min lektion ska börja.

-"Omar, vart är Melissa?" Frågar Lina, och det tar ett tag för min hjärna att inse att hon menar den där tjejen.

-"Hon sa att hon kunde klara sig själv, och bad mig gå..." Säger jag tyst. Just då öppnas dörren och hon - Melissa - kliver in över tröskeln.

-"Hej Melissa! Kom och berätta om dig själv!" Säger Lina och vinkar Melissa mot sig. Jag drar mig omärkligt bakåt och sätter mig på stolen längst bak.

Melissa står kvar vid dörren och tittar skeptiskt på Lina.

-"Kom! Ingen fara, vi bits inte!" Lina skrattar åt sitt eget skämt och vinkar häftigare med armen. Melissa tar upp sin mobil, låter fingrarna dansa över tangenterna och biter sig själv i underläppen.

-"Stoppa genast undan mobilen!" Säger Lina och tittar överraskat och smått irriterat på Melissa. Men plötsligt hörs en robotaktig röst och det tar ett tag innan jag förstår att det är från Melissas telefon.

"Jag tänker inte berätta om mig själv! Kan jag bara få sätta mig någonstans så kan du fortsätta lektionen! Och nej, jag tänker inte prata!"

När robotrösten säger det sista, pressar Lina ihop läpparna, som hon öppnat för att antagligen be Melissa prata rakt ut och inte via telefonen.

-"Sitt där, bredvid Omar!" Lina pekar med hela armen på platsen bredvid mig och vänder sig sedan mot tavlan och fortsätter skriva upp termer som vi borde kunna.

Melissa slår sig ner bredvid mig, flyttar stolen så att den står så långt ifrån mig som möjligt och vänder ner huvudet så att hennes långa lila hårman hänger som ett draperi emellan oss.

Två bänkrader framför oss, sitter Felix, han lutar sig mot sinbänkgranne och viskar något i hennes öra. Det slutar med att blondinen, Nascha, sitter och hånflinar åt oss när Felix putar med läpparna och ljudlöst pussar i luften i vår riktning.

När jag först träffade Felix, precis innan vi skulle börja gymnasiet, trodde jag att han var mobbad. Inte för att han verkade det, men han hade pojkvän, och ja... Det fick mig att tro att de andra killarna skulle börja tycka illa om honom, men nej.

Felix har vunnit förtroende för alla i klassen trots att det, brukar, vara mobbningsbart att vara "bög".