Dykarjakten

Kapitel 3

När Frida kom till båthuset satt Oskar och Tom i roddbåten, och John var iklädd dykutrustningen. John såg genast att Frida var upprörd.

"Vad är det?".

"En tjugoårig man började tafsa på mig när jag avslutade samtalet med dig", svarade Frida och började ta på sig utrustningen.

"Va?".

"Vad hände med honom?", frågade Oskar.

"Jag knockade honom och låste in honom i ett skåp", svarade Frida. "Och jag tog nyckeln med mig". Hon höll upp den.

John log och gav tummen upp.

"Så då har vi tio till tolv timmar på oss att hitta ett gömställe", sa Oskar nervöst. "Som mest".

"Det är tillräckligt", sa John. "Jag och Frida kan ändå inte dyka längre än två timmar".

"Är ni färdiga att sticka iväg?", frågade Tom. "Nu innan spanare börjar komma tillbaka".

John och Frida nickade och stoppade sina regulatorer i munnen medan Oskar och Tom började ro.

"Vi sänker ner era extra syrgastuber när det har gått femtio minuter", sa Oskar.

John och Frida nickade, drog cyklopen över ögonen, klättrade ner i vattnet, försvann under ytan. Redan vid båthuset var havsbotten vackert. De höll sig nära roddbåten på två meters djup. Havsbotten blev djupare ner hela tiden, men växtligheten syntes tydligt. Runt omkring dem simmade fiskar i olika storlekar, former och färger. Både John och Frida fick stor lust att stanna en stund och beundra dem på nära håll, men det skulle få vänta tills de var rentvådda. De fortsatte rakt framåt. Havsbotten fortsatte bli djupare, men växtligheten syntes tydligt. John kastade en blick åt höger. Och såg tydligt den del av klippan som var under ytan. Han tittade upp på roddbåten. Oskar och Tom hade börjat vända till vänster. John vände sig mot Frida som tittade på honom med sorgsna ögon och pekade framåt. Han vände sig framåt också. Båtvrak. Och döda kroppar. Han ville simma bort därifrån, men samtidigt ville han ta en närmare titt. Han vände sig mot Frida, pekade på henne och sig själv och mot vraken. Frida tittade mot roddbåten som var en bit ifrån dem redan. Hon vände sig igen mot John som började simma mot vraken. Hon simmade ikapp honom. Det var ingen vacker syn de hade framför sig. Flera vrak och flera döda kroppar. Både mästerdykare i blåa våtdräkter och MDF män i svarta. John kunde inte känna igen någon av de han såg, men det var han glad över. Frida rörde hans axel och han vände sig mot henne. Hon hade tårar i ögonen och pekade ner under sig. John tittade också ner. Och fick en klump i halsen. De döda delfinernas kroppar var rakt under dem. John var igen på båten bakom harpunen som sköt dem. Han kom ihåg det tillräckligt bra utan att se kropparna. Frida lade händerna på Johns axlar. Han vände sig mot henne och drog henne intill sig. Han ville inte släppa henne, men roddbåten började försvinna utom synhåll. Han släppte henne och pekade på roddbåten. Frida nickade och de började simma mot den. De fick simma snabbt för att hinna ikapp men den syntes tydligare hela tiden. Den rörde sig långsammare. Nej, den hade stannat helt. Vad var det som hände? Det var ännu länge tills de skulle byta syrgastuber. John och Frida simmade närmare. Och då såg de den. En annan båt framför roddbåten.

Oskar och Tom slutade genast ro när de hörde motorljudet närma sig. Kort därpå var en spaningsgrupp rakt framför dem.

"Vart är ni på väg?", frågade en kvinna i båten.

"Vi tänkte ro till någon strand i närheten och tälta", svarade Oskar och pekade på tältet. "Det är vår sista kväll här".

Kvinnan tittade ner i deras båt. "Så där mycket packning för en natt?".