Dykarjakten

Kapitel 12

Frida stod helt stilla och stirrade ner i vattnet. John kom inte upp till ytan efter fallet. Oskar och Tom sprang fram till henne.

"Några spanska mästerdykare hoppade just i", sa Oskar. "Snart har vi honom i säkerhet".

De såg dykarna försvinna under ytan ungefär var John hade landat. De väntade en minut. Två. Tre.

"Vad är det som dröjer?", undrade Tom. Oskar och Frida såg också mer oroliga ut.

Fyra minuter. Fem. Nu började det bli bråttom. Sannolikheten för överlevnad minskade med tio procent för varje minut som gick. John hade dessutom varit med om ett hårt fall från en hög höjd och dykarna hade inte hoppat i direkt när han landade i vattnet.

"Snälla skynda på", sa Oskar.

Sex minuter. Sju. Åtta. Då kom dykarna upp. Men utan John. Oskar, Frida och Tom såg dem gå fram till Jan och sedan tittade de på varandra. En stund senare kom Jan fram till dem. De såg på hans ansiktsuttryck vad han skulle säga innan han sa det.

"De hittade inte hans kropp". "Och även om de hittar den senare så är det försent". "John är borta".

På kvällen ordnades en minnesstund utomhus. Den var tänkt att vara för Lanzarotes mästerdykare och delfinuppdragsgruppen, men Toby, Emily, Alex, Cedric och Martin fick höra om vad som hade hänt och fick komma med på den. Alla satt först tysta och sedan steg Miguel upp med en mikrofon.

"Vi förlorade många bra dykare idag", sa han. "Men den första som vi ska prata om är John". Miguel blev tyst en stund innan han fortsatte. "John var oskyldig till de två delfinernas död". "Jag känner mig dum som inte trodde på honom när han sa det". "Han var ju ändå Henrik Fahras son". "Annars också var det fel av mig att inte lyssna". "Att inte ge honom en chans att försvara sig". "John Fahra, förlåt mig". "Vila i frid".

Miguel lade ner mikrofonen på ett bord och satte sig ne. Han tittade på Jan, som tittade på Oskar, Frida och Tom. Frida steg upp och gick till mikrofonen. Hon öppnade munnen, men blev tyst och tittade ner i marken. Oskar och Tom steg upp och gick fram till henne. De gick tillsammans därifrån innan någon hann se deras tårar.

På ett MDF fartyg väntade en grupp chefer i en båthangar. De hade fått ett meddelande om att en ubåt var på väg med något viktigt.

"Den är här", sa en av dem efter en stunds väntande. Cheferna såg ubåten stiga upp ur vattnet. Fyra män klev ut med Johns kropp och lade ner den på ett bord.

"Henrik Fahras son", sa en av männen.

En av cheferna gick fram till honom. Samtidigt kom Roger fram till dem. Han log när han fick syn på Johns livlösa kropp.

"Så han dog av fallet", sa Roger. Han skrattade. "Allt han gjorde för att bli en mästerdykare igen var förgäves".

"Han är inte död", sa chefen som granskade John.

Roger tittade på John som låg orörlig och sedan på chefen. "Inte död?".

"Han är i koma".

Roger tittade igen på John, drog fram sin kniv och gick mot honom.

"Stopp!", sa chefen och tog tag i Rogers arm.

"Vad gör du?", frågade Roger irriterat.

"Vi kan ha nytta av honom", sa chefen. "Efter lite experimenterande i alla fall".

Roger lade undan kniven. Han var mindre irriterad men inte helt nöjd.

"Om vi misslyckas med experimenten dödar vi honom", sa chefen.

Roger nickade. "Låter bra".

Chefen vände sig mot en annan. "På tal om experiment, är det nya metallviruset klart att släppas ut i haven?".

Den andra chefen nickade. "Det kommer att släppas ut vilken minut som helst". "Och den här gången kommer det inte att stoppas".