Dykarjakten

Kapitel 5

Under tiden närmade sig John, Frida, Oskar och Tom gatorna. Och de var redan väldigt bra gömda av folkmängden på stranden.

"Jag ser ingen mästerdykarbåt i vattnet", sa Oskar. Han tittade bakåt. "Och ingen är på väg springandes hitåt".

"Då fungerade avledningsmanövern med tältet", sa Tom. "Hoppas bara att de inte slänger bort de skor som jag lämnade där".

"Du kan köpa nya när vi är rentvådda", sa Frida.

John stannade upp.

"Vi borde fixa någon form av förklädnader", sa han. "För om de inte redan har märkt att vi inte ligger i tältet så kommer de att göra det vilken sekund som helst". "Och då kommer alla mästerdykare på Lanzarote att leta efter oss och de vet hur vi ser ut".

"Du har rätt", sa Oskar. "Och vi borde undvika att röra oss alla fyra med varandra". "Två och två eller alla fyra med större människogrupper".

John tog fram GPS:n på sin telefon. "Det verkar finnas någon slags grillrestaurang en kilometer härifrån, El Toro". Han höll fram den så att alla såg. "Vi delar oss två och två, fixar förklädnader och ses där".

"Jag och Tom går till vänster", sa Frida. "Du och Oskar kan fortsätta rakt framåt".

"Var försiktiga", sa John.

"Ni med", sa Frida. Och så gick hon och Tom iväg.

"Vi får börja med någonting enkelt här på stranden, typ solhattar och solglasögon", sa Oskar.

"Ja", sa John och såg sig omkring. "Men jag ser inget stånd här på stranden som säljer".

"Sant". "Men här finns massor med människor som har".

"Så vi ska börja förhandla med någon här?". "Jag tror inte att så många här är villiga att sälja...". "Okej, jag fattar vad du tänker". John suckade.

"Vi har inget val för tillfället". "Vi har Lanzarotes mästerdykare efter oss och MDF är på krigsstigen". "Vi behöver bli mindre synliga så snabbt som möjligt".

"Sant". John tittade framåt. Några meter framför dem till vänster låg en man på mage och solade. Och han hade en keps vid huvudet.

"Jag distraherar honom så kan du ta hans keps", sa Oskar.

"Okej", sa John. De gick mot mannen. Och när de var bara någon decimeter ifrån föll Oskar på hans ben. Mannen vände sig snabbt och satte sig upp.

"Vad fan håller du på med?", skrek han till Oskar.

I samma stund gick John förbi, tog upp kepsen, satte den på huvudet och fortsatte gå framåt.

"Förlåt, jag snubblade", sa Oskar och steg upp.

"Har du inte lärt dig hur man ser sig för?", frågade mannen irriterat.

"Förlåt, jag ska gå iväg och sluta störa dig", sa Oskar och gick iväg i snabb takt. Han kunde se John några meter framför honom. Mannen skulle förr eller senare märka att hans keps var borta, men han hade inte sett John så det skulle vara lugnt. Dessutom kunde Oskar se andra människor med liknande kepsar. Men nu måste han hitta något åt sig själv. Han gick förbi några solstolar och såg två mindre flickor springa till sin pappa. De sa något på spanska, pappan svarade något, steg upp ur stolen och gick med flickorna mot vattnet. Och han lämnade sin solhatt på stolen. Oskar gick fram till den, kollade att varken flickorna eller deras pappa tittade åt hans håll och gick iväg med hatten. Den var aningen för stor men tillsvidare fick den duga. Hans telefon vibrerade. Det var John.

"Ja?", svarade Oskar.

"Jag är nästan framme vid gatorna", sa John. "Det ligger en butik framför mig som i alla fall har solglasögon".