Dykarjakten

Kapitel 8

Följande dag var det dags för katamaranseglingen. Efter tre sovmorgnar kändes det jobbigt att måsta ha väckning klockan sju igen. De gjorde sig färdiga, gick ner till matsalen och åt morgonmål, och sedan gick de till bussen. På vägen till hamnen passade de på att beundra det de såg på ett annat sätt än när de fyra dagar tidigare hade gått den långa distansen till hotellet genom det de såg nu. Framme vid hamnen klev de ombord på katamaranen. Besättningen bestod av fyra mörkhyade, skalliga män, alla klädda i röda skjortor och shorts. En av dem, som hade solglasögon och skäggstubb, berättade om färden.

"Vi kommer att segla till Papagayo stranden var Lanzarotes Mästerdykare har sitt högkvarter", sa han. "Vi kommer att bli där en och en halv till två timmar och sedan segla tillbaka". "Där har ni möjlighet att simma, snorkla och sola". "Men kom ihåg solkräm". "Jag glömde det igår". "Se hur brun jag blev".

Alla skrattade eller log åt hans skämt.

"Och nu på vägen till stranden så kan ni med tur se delfiner och grindvalar, håll utkik i vattnet både bredvid och under båten".

Flera passagerare tittade igenom nätet mellan kölarna.

"Vi kommer laga en enkel lunch när vi är framme och det finns möjlighet att köpa drycker i olika former". "Vatten är gratis".

Seglingen till papagayo stranden var mestadels händelselös. Ibland dök det upp grindvalar, som såg ut som delfiner med tillplattad nos, och en gång simmade några riktiga delfiner en bit ifrån båten. John, som dittills bara hade stirrat på väskan med utrustningen, tittade då upp. Kunde det vara någon av delfinerna som de hade räddat? Han tittade på Frida. Och kunde se att hon funderade samma sak. Sedan fortsatte han titta ner på väskan. Han var nervös. Om någon mästerdykare fick syn på honom i vattnet skulle de bli utkastade. Han var så försjunken i sina tankar att han ryckte till när guiden började prata. De var framme.

"Så där på stranden och klipporna har Lanzarotes Mästerdykare sitt högkvarter", sa han och pekade mot stranden och högkvarteret. "Det kan hända att de dyker här i vattnet nu, men de bits inte".

"Lätt för honom att säga", viskade John till Frida.

"Vattnet är varmt och klart, så jag rekommenderar att ni alla hoppar i i något skede".

John tog av sig skjortan och tog upp cyklopet ur väskan. Simshorts hade han redan på sig sedan morgonen. Han gick till stegen på högra sidan av båten och klättrade ner i vattnet.

"Han sa ingenting om slaget mot MDF", sa Oskar.

"Jag tror att det var för att inte skrämma passagerarna", sa John och vände på huvudet. De var nu ungefär femtio meter ifrån var vraken låg. "Men skulle han inte känna till det skulle vi antagligen ha stannat närmare stranden än vi är nu".

Frida och Tom ställde sig som skydd framför Oskar medan han gav syrgastuben och kameran till John. Han sträckte upp sin peruk och drog sedan ner cyklopet över ögonen och spände fast syrgastuben medan han tog djupa andetag och försökte tänka lugna tankar. Sedan fyllde han lungorna med luft, förde fötterna mot båten och huvudet under vattnet, och sparkade ifrån. Han dök nedåt och framåt medan han hoppades att ingen såg honom. Han skulle dyka så långt han kunde innan han började använda syrgas. Tittade han bakåt skulle han förlora några sekunder per gång, vilket i det här sammanhanget var mycket. Han tog långa armtag och gled så långt han kunde innan han tog nästa. Sakta men säkert kunde han urskilja något stort framför honom. När han kom fram till vraken började han söka efter de döda delfinernas kroppar. När han hittade dem skulle det vara lättare att hitta fartyget med harpunen. Efter en stunds sökande hittade han dem. De var inte längre lika tydliga som de hade varit när de flydde från högkvarteret. Återigen fick John en klump i halsen när han såg det som var kvar av dem. Han simmade närmare dem och såg sig omkring medan han stoppade regulatorn i munnen. Och då såg han harpunen. På ett fartyg bara fem meter ifrån honom. Han simmade fram till dem och tog kameran från bältet. Den hade någon slags antenn och display, och spjuten var små och satt fast på ett band, som på en kulspruta. John undrade irriterat vem som hade tittat på just den här harpunen och hur han eller hon hade missat det här. Han fotograferade harpunen från olika vinklar. Bilderna blev perfekta. Och det hela hade gått riktigt smidigt. Han såg sig omkring för att försäkra om att han var ensam. Och det var tur att han gjorde det, för han hade fått sällskap. Han svor för sig själv. En stor vithaj simmade bara några meter ifrån honom. Den hade inte huvudet vänt rakt mot honom, men den hade antagligen sett honom. John kom ihåg hajföreläsningen från juni. Det var ovanligt, men vithajar kunde faktiskt dyka upp här. Och det kunde mycket väl vara en haj som MDF hade manipulerat och fört till Kanarieöarna. John började långsamt simma bakåt mot katamaranen samtidigt som han tänkte lugna tankar och såg sig omkring efter en harpun att ha som försvar om hajen angrep honom. Men den verkade nu vända åt ett annat håll. John kände fingrarna på vänstra handen dra längs något. Det var en annan stationär harpun. Eller det som var kvar av den. Och det som var kvar av den var vasst. Han hade börjat blöda ordentligt från fingertopparna. Det sista man ska göra om en haj är i närheten. De kan känna lukten av blod på upp till två kilometers avstånd, och den här var högst femton meter ifrån John. Han fortsatte simma bakåt. Ingen harpun låg inom räckhåll som inte låg begravd under något. Han hade nu nått det vrak som var närmast katamaranen, så det var nu drygt fyrtio meter tills han var framme. Men hajen hade nu vänt sig mot honom. Och den gjorde sig beredd att attackera. John tittade snabbt åt höger och sedan åt vänster. Till vänster fanns det mera utrymme. Han tittade på hajen igen. Som kom simmande i full fart mot honom. Han kastade sig åt sidan till vänster och uppåt. Hajen var nu en halv meter under John med huvudet vänt mot katamaranen. Han började simma mot båten, hela tiden med blicken mot hajen. Den vände sig mot John, beredd att attackera igen. John stannade upp och såg sig omkring snabbt. Hajen attackerade igen och John kastade sig åt höger och framåt. Han simmade sedan bakåt medan hajen svängde runt. Då kände han något vasst i ryggen och stannade upp. Han simmade ett par centimeter framåt. Det spetsiga blev kvar. Vad det än var så var det hans räddning. Hajen attackerade. John kastade sig åt sidan. Hajen simmade rakt in i en laddad stationär harpun. Bara en tredjedel av harpunen syntes när hajen stannade, piskade vilt omkring och till slut blev helt stilla. Då var det bara att simma till båten. Det här hade inte blivit så långt och svårt som John hade trott att det skulle bli. Han vände sig mot katamaranen. Han var nästan halvväggs. Inga passagerare var i vattnet. Men för säkerhets skull såg han sig ändå omkring till vänster och höger, och sedan bakom sig. Och såg två nya hajar närmade sig. John tittade på sina fingrar som fortfarande blödde. Inte lika mycket nu men några enstaka droppar blod ringlade ur dem fortfarande, vilket var mer än tillräckligt. Hajarna närmade sig inte så snabbt ännu, men det var bara en tidsfråga innan de skulle attackera. John började simma så snabbt han kunde mot katamaranen. Han tog några snabba armtag och sedan ett längre och kraftigare. Medan han gled framåt tittade John bakåt. Hajarna hade inte ökat farten. Han tittade framåt igen. Och såg med en ilning av skräck en till haj komma simmande mot honom i full fart. Han kunde inte tro att det här faktiskt hände. Han kastade sig nedåt i sista sekunden. Nu var alla tre hajar ovanför honom. Han tittade upp på dem med ryggen nästan fast i botten. De cirklade runt och förberedde sig att attackera. Om de attackerade samtidigt skulle John inte ha en chans. Han vände på huvudet åt båda hållen. Flera döda kroppar låg bredvid honom men han såg inga harpuner. Han tittade upp på hajarna. Och såg en av dem träffas av en harpun. De två andra träffades sedan i turordning. De simmade vilt en stund och sjönk sedan ner mot botten. John vände på huvudet åt vänster. Och fick syn på två djuphavsjägare. De tittade nu på hajarna medan de sjönk. John visste inte om de hade sett honom ännu. Om de hade gjort det så hade de knappast känt igen honom, men de skulle leta efter honom. Han vände sig mot den närmaste kroppen och lyfte den långsamt ovanpå sig, hela tiden med blicken fäst på dykarna. I samma stund som de vände blicken åt Johns håll låg han under den döda kroppen. Dykarna simmade nu ovanför honom. John låg så stilla han kunde med ansiktet vänt bort åt sidan så att de inte skulle se när han andades. De tittade ner mot honom men de simmade inte nedåt. Efter en stund simmade dykarna bort därifrån. John följde dem med blicken tills de var utom synhåll och simmade sedan långsamt upp till katamaranen.

När John klättrade ombord stod Oskar beredd med hans peruk. Ingen tittade åt deras håll då. Han berättade för Oskar, Frida och Tom om vad som hade hänt i vattnet.

"Du hade bra tur med djuphavsjägarna", sa Frida när John var färdig.

"Men de såg inte dig?", undrade Tom.

John skakade på huvudet. "Då skulle jag vara fast på stranden nu".

"Jo, sant", sa Tom.