Dykarjakten

Kapitel 1

Tjugonde augusti 2018. Jan gick till Lanzarotes Mästerdykares chefs rum och knackade på dörren.

"Kom in".

Jan öppnade dörren och gick in. Chefen, Miguel, började närma sig sextio år men såg ut att vara yngre. Bra fysisk form, kort svart hår med några enstaka gråa hårstrån, bruna ögon. Miguel var en av de ursprungliga dykarna som hade startat allting och varit med och gjort Mästerdykarna till världens största dykarorganisation.

"Åh, hej, Jan", sa han. "Slå dig ner".

Jan satte sig ner på en tom stol.

"Så det är imorgon som ni åker hem?", frågade Miguel.

"Ja", svarade Jan. "Tack för att ni transporterar våra stora båtar med fartygen till våra högkvarter". "Det blir trevligare för alla som var med på uppdraget att få flyga hem".

"Det var det jag tänkte". "Ni kommer alla från olika länder och ni har varit med om mycket". "Ni förtjänar en så enkel hemresa som möjligt". Miguel lyfte ett vattenglas och drack. "Har ni trivts här?".

"Jag och många andra skulle ha njutit mer om John inte skulle vara utkastad från Mästerdykarna", sa Jan.

"Jag förstår det", sa Miguel. "Men det var inte ni som sa åt honom att döda två av delfinerna".

"Han säger att han är oskyldig". "Att harpunen svängde och avfyrade sig själv".

"Det finns inte automatiska eller fjärrstyrda harpuner". "Vi skulle veta om det". "Och du har sett videon". "Vi har sett den inzoomad på harpunen, i slow motion". "Han höll i harpunen, han svängde den och sköt delfinerna".

"MDF har lagt upp många videon...".

"Jag vet". "Men den här är inte editerad". "Vi har tittat noga på den". "Och du har själv sett delfinerna på havets botten". "Dessutom har vi granskat allting nere på botten flera gånger".

"Så du tror inte på honom?". "Det är Henrik Fahras son vi pratar om".

"Jag vet, vilket gör det sorgligare". "Men både du och jag har pratat med Christian om det här". "Han har sett videon". "Han var med och beslöt att John skickas iväg när ni är hemma".

"Och vart ska han ta vägen?". "Han har bott på högkvarteret hela livet". "Han har ingenting annat". "Vi skulle lika gärna kunna döda honom".

"Det där låter lite överdrivet, Jan".

"Det är det inte". Jan skakade på huvudet. "Du känner inte honom".

John satt inlåst på ett rum på fjärde våningen. Där hade han suttit större delen av de senaste dagarna. De enda gångerna han hade gått ut därifrån var när han blev hungrig. Men hela den tiden han var utanför rummet var han under uppsikt av en kraftigt byggd spansk mästerdykare som också kontrollerade hans telefonen flera gånger om dagen. Han fick inte ringa med den, bara skicka meddelanden. De hade genast när han blev inlåst läst igenom hans meddelanden och förbjudit honom från att radera dem eller eventuella nya meddelanden. De hade sagt att de kunde kontrollera om han raderade något, och John ville inte ta riskenoch testa ifall de menade allvar. Oskar, Frida och Tom hade förstått att de inte kunde skriva vad som helst så de hade bara skickat några enstaka mindre hälsningar. Och de få gånger han hade sett dem hade de inte pratat med varandra.

Nästa gång John skulle få göra saker utan övervakare skulle bli följande dag på kvällen. När de landade i Finland och han lämnade FMD. Det hela kändes overkligt. Han hade bott där hela livet. Vart skulle han ta vägen? Vad skulle han göra? Han hade ingenting annat. Och han var oskyldig. Han hade flera gånger berättat exakt vad som hände. Men ingen hade trott på honom. Videon gjorde inte saken bättre. Det såg faktiskt ut som om han hade skjutit delfinerna. Jan och flera andra mästerdykare hade tittat på den flera gånger på olika sätt, men de såg inga tecken på att den var falsk. John tittade ut genom fönstret. De började bli mörkt. Han tittade på klockan. Den var nio på kvällen. Om ganska exakt ett dygn skulle han lämna FMD. Han lade sig ner på sängen, stängde ögonen och började igen tänka på vad som skulle hända sedan. Han gillade inget av scenarierna i hans tankar. Inget av dem fick hända. Han öppnade ögonen och steg upp. Inget av scenarierna skulle hända. Han hade bestämt sig. Han skulle bevisa att han var oskyldig. På ett eller annat sätt. Men först måste han ta sig bort från högkvarteret. Det skulle inte gå annars. Han behövde tid och fria händer. Men frågan var hur. Dykaren som vaktade honom skulle stå utanför hans rum till midnatt och vara tillbaka tidigt på morgonen. Dessutom var dörren låst från utsidan, så det spelade ingen roll om någon stod på vakt eller inte. Han vände sig mot fönstret. Det var inte låst. Han öppnade det och tittade ut. Det var vänt bort från havet, vilket han redan visste. Men det fanns inte heller någon stege nära fönstret. Han tittade upp. Det var inte så högt till takkanten. Han borde kunna nå den om han klättrade upp på fönsterblecket. Ja. Börja med att klättra upp på taket och sedan fundera vidare. Han tittade på sin väska. Den gick att bära på ryggen. Och större delen av hans kläder var tvättade och packade. Sovsäcken och liggunderlaget låg bredvid den. Hans dykutrustning hade konfiskerats men den skulle han ändå inte behöva. Han packade ner sovsäcken och liggunderlaget i väskan, och gick sedan till badrummet. Det var inte det viktigaste men han ville ta med hygienartiklarna. Han packade ner dem i en liten plastpåse och ner i väskan. Den var inte speciellt tung. Plånboken och telefonen var i hans byxfickor. Då kom han ihåg att han senast om en timme måste visa sina meddelanden på telefonen för dykaren utanför. Inte för att han hade fått några nya på ett tag. Han gick fram till dörren och knackade. Dykaren öppnade dörren på glänt.

"Ja?".

"Jag tänkte gå och sova redan", sa John och låtsades gäspa. "Jag är trött".

"Telefonen".

John räckte över sin telefon till dykaren som snabbt tittade på den och sedan nickade.

"Inga nya meddelanden", sa han och gav tillbaka telefonen. "God natt".

"God natt", sa John.

Dykaren stängde dörren och låste den. John vände sig mot fönstret. Han hade glömt att stänga det. Förhoppningsvis hade ingen tagit någon notis om det. Han tog väskan på ryggen och klättrade upp på fönsterblecket. Det var ingen som rörde sig nere på marken på den här sidan av huset nu. Han tittade upp och sträckte handen mot takkanten. Han nådde den, men fick inte ett ordentligt grepp. Han måste hoppa. Han höll händerna fast i väggen och ställde sig så rak han kunde. Om han missade skulle han falla och antingen dö eller bli allvarligt skadad. Han stängde ögonen och andades in och ut ett par gånger. Sedan tittade han upp och hoppade. Han fick tag i kanten och hävde sig uppåt. Det blev tungt trots att väskan inte vägde så mycket. Han rullade upp på taket och låg stilla en stund. Sedan tittade han försiktigt över kanten. Fortfarande ingen som gick där nere. Men det var bäst att ligga lågt. Han såg sig omkring. Och fick syn på början av en stege på andra sidan taket. Perfekt. Han kröp mot den så snabbt han kunde och tittade ner över kanten. Huvudbyggnaden var uppe på en hög klippa, trettio meter ifrån avsatsen. Till både vänster och höger gick backar ner till stränder. Båthuset låg bredvid den vänstra stranden. Utrustningsskjulet låg en bit ifrån huvudbyggnaden till vänster. John tittade ner åt alla håll. Det var ingen som rörde sig i närheten. Hittills hade han haft bra tur, men det skulle knappast bli såhär lätt hela tiden. Det skulle röra sig färre folk ju mörkare det blev, men även mitt i natten fanns det de som inte sov. Och att gömma sig på ett och samma ställe tills det blev ännu mörkare var riskabelt. Det fanns inga gömställen där han var helt osynlig. Han måste hålla sig i rörelse. Han kastade igen en hastig blick nedåt och började sedan klättra så snabbt han kunde. Om det nu var någon som såg honom så var allting misslyckat. När han var halvvägs tittade han bakåt åt båda hållen. Det låg några buskar till höger. Ner de sista stegen och sedan dit. De skulle dölja honom ganska bra. Han fortsatte klättra nedåt. Och när det bara var några steg kvar tittade han igen först åt höger och sedan åt vänster. Och stelnade till. Fönstret till rummet på hans vänstra sida var öppet.

"Jag tittar ut igen", sa en röst.

John svor och stängde ögonen. Även om han hoppade ner skulle han upptäckas nu. Det var över. Han öppnade ögonen. Och såg Oskar som log mot honom.

"Det var på tiden", sa han. "Jag trodde att det skulle gå snabbare". "Klättra in".

John log överraskat och glatt, och klättrade sedan in genom fönstret.