Dykarjakten

Kapitel 9

Tillbaka på hotellet tittade de närmare på bilderna som John hade tagit av harpunen. De skulle duga bra som bevis. Det syntes klart och tydligt att harpunen var fjärrstyrd.

"Snart är vi rentvådda", sa Frida.

"Ja", sa John. "Snart behöver vi inte ha de här perukerna och hattarna på oss". "Jag avskyr att ha saker på huvudet".

Frida skrattade.

"Men vad sägs om att vi väntar tills imorgon?", föreslog Oskar. "Det kan ju hända att Jan och Miguel tänker vara tråkiga och inte låter oss bo kvar här".

"Det låter bra", svarade Tom. "Bara en dag till som vi måste ligga lågt". John och Frida nickade.

"Vi går och letar rätt på våra vänner", sa John och gick mot dörren. De andra följde efter.

"De är de enda vännerna som du har utanför Mästerdykarna, eller hur?", frågade Frida.

John nickade. "Så är det faktiskt, jo". "Hur så?

"Blev bara slagen av den tanken", svarade Frida och ryckte på axlarna.

"De har verkligen varit trevliga", sa Oskar. "Jag kommer att sakna dem när det väl blir dags att säga hej då".

"Du pratar för oss alla nu", sa Tom. "Men tills den stunden kommer ska vi ha roligt med dem.

De hittade Toby, Alex, Emily, Cedric och Martin utomhus vid en piltavla med Marina. Som vanligt bemöttes de med leenden.

"Gick seglingen bra?", frågade Toby.

John nickade. "Vi fick det vi behövde". "Men vi kommer att stanna här tills imorgon". "När vi nu en gång har betalat för en vecka så vill vi ha en garanterad extra dag".

Toby gav tummen upp. "Trevligt". "Men får hoppas att ni får stanna längre".

Oskar knackade John på axeln och nickade bakåt. John vände sig om. Och fick anstränga sig för att se lugn ut. Fyra spanska mästerdykare var på väg mot dem.

"Hej", sa en av dem. "Ursäkta att vi stör men har ni sett någon av de här?". Han höll fram bilder på John, Oskar, Frida och Tom.

"De ser inte bekanta ut", sa Frida.

"Hur är det med er andra?", frågade en annan av dykarna som tittade fundersamt på John.

De andra skakade på huvudet.

"Har aldrig sett dem", sa John som var säker på att han när som helst skulle bli igenkänd. Men dykaren höjde ursäktande en hand.

"Vi ska inte störa er mera".

"Jag har hört att ni letar efter dem, men vad får er att tro att de skulle vara här?", frågade Marina.

"Vi går och frågar runt på mer eller mindre hela ön", svarade samma dykare. "Vi har inte sett något som helst spår av dem trots flera dagars letande".

Martin halkade. Dykaren vände sig mot honom. "Gick det bra?".

"Ja", svarade Martin samtidigt som John hjälpte honom upp. "Tack, John".

Dykarens ansiktsuttryck ändrades. Martin såg det och försökte rätta till sitt misstag. "Jakob".

Men det gjorde bara saken värre. Dykaren tog ett steg framför John. "Ta av dig solglasögonen".

"Varför det?", frågade John och försökte behålla lugnet.

"Ta av dig solglasögonen", sa dykaren med ett mer bestämt tonfall.

John tittade på Oskar, Frida och Tom, och sedan tillbaka på dykaren. Han tog tag i solglasögonen och slog dykaren i ansiktet med dem.

"Vi sticker!", sa han och vände sig mot porten. Oskar, Frida och Tom följde efter. Tom kastade en hastig blick bakåt. Och såg Toby, Emily, Alex, Cedric och Martin kasta sig på dykarna.

"Ni låter dem vara!", hörde de Toby skrika.

"De där är verkligen sanna vänner", sa Tom.

"Vart springer vi?", frågade Oskar när de sprang ut genom porten.

"Ner till stranden", sa John. "Där har vi i alla fall lite skydd av andra människor".

"Där kan ju finnas andra mästerdykare", sa Oskar.

"Det kan det finnas var som helst här på ön", sa John.

De sprang ner till stranden och fortsatte åt vänster. De var flera gånger nära att krocka med och snubbla över andra människor.

"Titta!", sa Frida och pekade framåt. "En brygga!". "Och där är en ledig båt!".

"Vi tar båten och kör till en annan strand eller mindre ö", sa John.

De sprang till bryggan och tittade bakom sig. Ingen av dykarna var bakom dem och de kunde inte se några andra mästerdykare heller. John, Frida och Tom hoppade i båten direkt. Oskar lösgjorde den från bryggan. I samma stund som Oskar landade i båten startade John motorn och körde i full fart bort från stranden.

En stund senare var de i närheten av El Arco, en liten ö utanför Lanzarote. De pustade ut och tog av sig perukerna.

"Jag ser inga båtar alls här i närheten", sa Oskar. "Vi stannar en stund och tänker igenom situationen".

John stannade motorn. "Jag hoppas att Toby och de andra är okej", sa han. "Vi är skyldiga dem en tjänst".

"Ja", sa Frida. "Hade det inte varit för dem skulle vi vara fast nu".

Tom såg fundersam ut. "Men då skulle vi ha kunnat visa bilderna på kameran för dykarna". "Det är vad vi borde ha gjort när de kom!".

John och Oskar tittade på varandra och svor.

"Så vi skulle vara rentvådda", sa John. "Men istället är vi fortfarande på flykt".

"Inte länge till", sa Oskar och tog fram sin telefon. "Jag skickar ett meddelande till Jan och säger åt honom att ta kameran från ditt och Fridas rum".

John, Frida och Tom sken upp.

"Jösses vad mycket meddelanden de har skickat de senaste dagarna", sa Oskar. Han tog fram Jans nummer och började skriva. Frida och Tom lade sig ner på durken med breda leenden. John tittade ut mot havet, även han brett leende. Sedan vände han blicken mot ön. Och gapade.

"Titta!", sa han och pekade framåt.