Psychotic

Kapitel 12.

Angelina Irwin'

Det var här igen.

Smärtan.

Kärleken.

Känslorna.

Han.

Hans bruna lockiga hår har fallit mot hans panna, och hans gröna ögon lyste upp mörkret i rummet. Han hade ett stort leende på sina läppar, och han bar på en vit skjorta samt ett par svarta dress byxor. Han var en djävul. Han hade en gång sagt,

"Jag älskar hur ditt namn tystnar mina demoner." 

Det var sant. Han var en djävul, som hade tagit all min oskuldsfullhet. Det var hemskt, men jag kunde inte annat än att få mig själv att tro att under alla dessa lager så finns det en bra personlighet. Jag visste inte om det var sant, men jag måste tro. Jag måste tro på om han verkligen har tagit mig enda hit, ännu en gång, måste han ha någon sorts besattning med mig. Det är farligt. Det var det. Men jag kunde inte hjälpa mig själv att le när han satt framför mig. 

"Du är vaken." Muttrar han med samma hesa ton.

"Du är äcklig" svarar jag och vänder mig om så att jag slipper kolla på honom.

"Älskling, var inte arg på mig."

 "Hur hittade du mig", frågar jag honom med en stadig ton.

"Jag hittar dig alltid, Angelina." 

"Jag önskade bara att du inte rymde från mig, så kunde vi lösa detta." Fortsatte han samtidigt som han tar tag i mina höfter och vänder mig om så att jag är tvungen att kolla på honom.

"Du är helt jävla sjuk! Förstår du inte det?" 

"Nej" han lyfter mig upp och jag kämpar inte emot honom. "Säg inte sådär", muttrar han och placerar mig i hans knä.

"Skärde du dig på grund av mig?" 

"Nej." Svarar jag stelt.

"Gjorde du inte?", ler han och jag vet att han mår bättre utav det jag sade och därför ska jag ändra på det.

"Jo, jag ville förblöda tills döds på grund av dig." 

Hans mungipor sjunker, och han kollar på mig, hans gröna ögon har ändrat färg. Jag fick gåshud när jag kände hur hans handflata smekte sig över min rygg.

"Du har ingen idé om hur ledsen jag är för det jag har orsakat dig", viskar han fram.

"Det fucking konstiga är att jag inte ens är något förvånad att du lyckades med detta!" Morrar jag och försöker ta mig ur hans omfamning men det verkar inte gå. 

"Angelina" viskar han långsamt och jag hummar till.

"Jag väljer dig, jag väljer alltid dig och om du inte kan erkänna att du inte har några slags känslor mot mig.. bara säg det." 

Jag biter mig i läppen samtidigt som jag kollar intensivt på Harry's rosa läppar röras. Jag visste inte vad jag skulle säga. Människor som blir kidnappade brukar flippa ur totalt, men jag har inte gjort någonting ännu och det är det som får mig att bli vansinnig. Jag vill inte flippa ut. 

Han placerar sitt finger under min haka och lyfter det så att jag är tvungen att kolla på honom. "Säg det." 

"Nej", svarar jag och sluter mina ögonlock. 

"Kan du kyssa mig?" Frågar han med en nervös ton, vilket får mig att le.

"Nej" svarar jag och kollar denna gången upp mot honom.

"Kan du krama mig?"

"Harry!" Jag ville inte le, men mina mungipor åkte långt upp ostoppbart.

"Kommer du någonsin ge mig en chans?"

"Kan du bara sluta prata?!" Fräser jag till och ångrar mig på direkten.

"Va?"

"Du hörde mig" häver jag ur mig och ser hur hans irisar blir en aning mörkare.

 Han greppar tag om min rumpa, vilket får mig att hoppa till av förvånelse. Han slickar sig riktigt sakta och sensuellt om sina rosa läppar. Det störda flinet växte på hans läppar.

"Kyss mig eller få bestraffning." Kommenderar han mig på ett stört sätt, vilket jag avskyr med honom att han kan ändras från den snällaste personen till den äckliga personen på bara några sekunder.

"Nej." Svarar jag.

"Vad sade du?"

"Har du svårt att höra?" Fräser jag och försöker ännu en gång komma ur hans famn, men han låter mig inte göra det. 

"Böj dig ner." Säger han till mig vilket jag inte lyder.

"Helvete Angelina! Böj dig ner!" 

"Nej." Svarar jag tyst.

"Som du vill", muttrar han och genast kände jag hans läppar på mina.

Hårt pressas jag ner mot sängen, och han böjer sig över mig. Ilsket biter jag honom hårt i läppen vilket får honom att rycka undan.

"Angelina" muttrar han dovt.

"Jag är besviken." Mumlar han och drar bort blodet som hade format sig på hans läpp.

"Jag med", flinar jag.

"Angelina, helvete, detta är inte något du skratta åt."

"Jag skrattar inte." Ärligt talat så gjorde jag allt jag kunde för att inte börja asgarva.

"Fuck- Angelina, du bet mig rejält."

Mina ögon vidgas vid synen av hans svullna läpp, men jag vill inte prata mer.

"Mm" hummar jag och sätter mig närmare honom.

"Jag är ledsen" mumlar jag ursäktande.

"Jag kan kyssa dig..om du fortfarande vill."

Jag hade skuldskänslor för det jag gjorde, det kan jag inte ljuga om.

"Jasså, du säger det?"

"Harry", jag sätter mig i hans knä, "Låt mig kyssa dig."

"Om du insisterar."

Jag pressar mina läppar mot hans skadade, och drar mina fingrar genom hans hår och leker med det. Hans händer letade sig till min rumpa och han klämde på den, som han alltid brukar göra. 

"Jag ska bättra på mig, jag lovar." Viskar han mot mina läppar innan vi börjar kyssas igen.