Psychotic

Kapitel 21.

Angelina Irwin'

“Ursäkta, miss, men ni får inte gå här ifrån förrens vi tillåter det.” En man stoppar mig, och jag kliver genast ett steg bakåt.

Jag vet inte vad jag ska göra, ska jag vara rädd för mannen eller godta hans sanning? Jag kan inte ljuga, jag vill komma här i från men samtidigt vill jag stanna här och få reda på vad som kommer hända med Harry här näst.

“Angelina, spring inte iväg från oss. Jag har ringt dina föräldrar och de är genast påväg, sedan får du bara svara på några mer frågor och då är du fri.” Jag kollar bak hastigt mot Caroline som står med min fil i hennes hand, och med sin mobil i sin andra.

Jag nickar förståndigt, “När får jag gå i skolan igen?”

Hon rynkar på pannan något vedervärdigt, “Angelina pågrund av dina omständigheter så ska du först reda ut allt detta som du har varit med om, med en psykolog och ta hand om utredningen. Sedan kan vi ta hand om skolan. Nu vill vi bara få mannen att åka in i fängelset och stanna där!”

“Fråga mig frågorna då, så jag kan åka här ifrån för Guds skull!” Fräser jag till och sätter mig ned på soffan, och väntar på att hon ska ösa på med mer frågor. 

“Du måste vara absolut ärlig på dessa frågor..Okej?”

Jag nickar, och ser på hur hon tar fram några papper och skriver ned informationen som jag sade till henne förut.

“Har han någonsin skadat dig på ett psysiskt sätt?”

“Nej,” ljuger jag och kollar ned nervöst mot mina fötter ännu en gång, något jag alltid gör när jag är nervös.

“Har han någonsin våldtagit dig?”

“Aldrig..Han skulle aldrig göra det,” ljuger jag ännu en gång.

“Har han tvingat dig göra saker som du inte velat göra?”

“Som vadå?” Frågar jag henne aburt.

“Är du kär i honom, Angelina?”

Jag kollar på henne, och får syn på hur hon inte ser alls glad ut. Men varför skulle hon fråga en sådan fråga, när hon redan vet att han har hållt mig fången i..sex månader? Jag menar, inte ens jag visste hur länge tid jag har tillbringat med Harry. Vem skulle inte bli kär i hans,

personlighet,

charmighet,

och framför allt hans vänlighet?

“Uh..Vad sade du?”

“Är du kär i man-”, hon hann inte säga något mer innan mina föräldrar kom inspringandes i lägenheten och fram till mig.

“Åh raring! Jag har saknat dig så mycket!” Tjuter min mor, och sätter sig på knän framför mig. Hon ler. Jag biter mig i läppen, då jag inser att de inte har en enda tår i ögat eller någon minsta glimt i ögat av att de är glada av att se mig.

“Har ni verkligen,” flinar jag fräckt då jag kommer ihåg hur Harry brukar ta det när jag är såhär mot honom.

“Angie, ha inte den tonen mot din mor. Vi har nyss fått reda på att du finns, och detta är det enda sättet du godtar oss?” Mumlar min far med en strät ton mot mig, men det enda jag gör är att huffar till.

“Har du några mer frågor?” Frågar jag Caroline som har en strikt ansiktsmin klistrad på hennes ansikte.

“Ja. Men om det är okej, kan vi ta dem senare, så du kan stadga dig lite efter allt som har hänt.”

“Tack för allting,” säger min mor och tar tag i min arm för att dra mig upp ur soffan.

“Vi ringer dig sedan för att berätta hur det går med allting, och när vi kan träffas igen.” Informerar Caroline min mor om, och min mors handgrepp om mig gör ondare och ondare för varje sekund som går. 

Jag vill göra någonting, men jag har ingen kraft för det. Det är en viss person som sitter som en fästing på mig, tankarna som jag inte vill ha, sitter här och den enda personen jag kan tänka på är Harry. Det är därför jag svarade som jag gjorde på Caroline's frågor, jag kan inte göra Harry besviken. Det kan jag verkligen inte, då skulle jag göra mig själv besviken.

“Hoppa in i bilen, Angie.” Stönar min far irriterat, och jag kollar framför mig då jag ser att vi redan är vid bilen.

“Sluta tjata på mig!” Fräser jag till och kliver in i bilen irriterat, lika som min far är.

“Är ni inte glada att se mig,” häver jag ur mig snabbt och drar bältet kring mig.

“Angelina, snälla, vi bearbetar fortfarande allting som har hänt de senaste månaderna.” Berättar min mor, tydligen riktigt irriterad.

“Är ni seriösa? Vet ni vad jag har stått ut med och ni klagar? Ni är fucking hopplösa!”

“Lugna ner dig Angie!” Ryter min far och kör med en hög hastighet ifrån denna gatan.

“Jag är ledsen för vart jag har varit de senaste månaderna,” säger jag till dem och sluter ögonen,

och jag kan inte sluta finna mig själv tänka på mannen som har fångat mig i en bur nämligen,

Harry Styles.