Psychotic

BONUS

BONUS

Det har gått två år nu.

Två år sedan olyckan, vilket betyder att jag är arton år nu. Det kan inte gå en dag utan att jag drömmer om han. Jag flippar ur, jag klarar inte av detta längre. Jag är rädd varje sekund av mitt liv, fuck, jag klarar inte av att vara ensam. Det känns som om jag är förföljd varenda minut av mitt liv, jag kan inte gå några meter utan att kolla bakom mig för att kolla att jag inte är förföljd.

Jag är livrädd.

Jag var nu påväg hemåt efter att ha varit hemma hos Mason, han insisterade på att följa mig hem, men jag behövde lära mig att gå hem någon gång. Jag kan inte alltid vara rädd. Poliserna hittade honom inte trots allt, men med mitt tänkande så har han antagligen gått och gömt sig för att dö själv, eller så är han bara försvunnen.

Han var en sinnessjuk psykopat.

Och han förstörde hela mitt liv, jag behövde gå hos en psykolog och en terapeut i ett helt år, läggas in och jag kommer ihåg varenda del. Hur alla läkare undersökte mig, hur de trodde jag också var sinnessjuk. Det skrevs om mig i tidningar i flera veckor, om hur jag hade fått ett Stockholm's Syndrome.

"Du tar hans perspektiv över ditt eget, jag kan höra det tydligt, Angelina."

Jag berättade bara för dem, att jag blivit kär i fel person. Att han inte skadade mig på något sätt. Jag gjorde allting för att inte få han bli skyldig till någonting, även fast han är död egentligen. Jag bara hoppas att de hittar hans kropp någon dag så att han kan få en fridfull begravning.

Ännu en gång vänder jag mig om för att kolla så att ingen förföljer mig, och bara fotspår i snön av mig och ett par fötter som är placerade i snön. Jag ryser till medan jag drar min jacka närmre min kropp, bara fortsätt gå hemåt, med några djupa andetag vänder jag mig om och fortsätter sedan att gå hemåt.

Det är bara tio minuter kvar av vägen tills jag kommer till min lägenhet. Jag måste bara fortsätta hemåt, det är ingen som följer efter mig..säger jag till mig själv ännu en gång.

"Ingen," muttrar jag för mig själv samtidigt som jag drar mina fingrar genom mitt svarta hår.

Plötsligt så känner jag hur två starka händer tar tag i mig, en hand på min mun vilket hindrar mig från att skrika och den andra på min mage. Jag känner genast att det är en man som tar tag i mig, och jag känner hur han drar mig intill honom.

"Saknat mig, darling?"

- OKAY. DETTA ÄR EGENTLIGEN PROLOGEN TILL LUNATIC, MEN WHATEVS. MAYBE I'LL BRING IT BACK. KOMMENTERA + RÖSTA OM DETTA GILLAS? FUNDERAR PÅ OM ATT TA TILLBAKA LUNATIC ÄNNU EN GÅNG. *SUCKAR*