Lämna mig inte...

Kapitel 11

*Max perspektiv*

Efter Shawn hade gått så somna jag om igen. Jag vaknade av att en läkare prata med mamma, dom sa något om att Ally bara har 1 vecka kvar att leva. Jag kände hur mina tårar börjar rinna och snart kunde jag inte kontrollera dom. Mamma kom och satte sig bredvid mig och kramade om mig, hon grät också.

''Mamma, J-jag v-vill inte att A-ally ska dö'' fick jag ut.

''Inte jag iheller hjärtat, inte jag iheller.'' sa hon medans hennes tårar rann ner på mitt huvud ''Var är Shawn förresten?'' frågade hon.

''Han gick för ett par timmar sedan, jag vet inte var han blev av'' sa jag och snyftade. Ett par minuter senar kom Shawn in genom dörren med en ledsen min.

''Var har du varit Shawn?'' frågade mamma, hon drog ifrå vår kram och hon kramde om honom när han hade satt sig ner bredvid henne.

''Har bara varit och fixat en sak, har ni fått reda på att..?'' han hann inte prata klart innan han började gråta. Mamma kramade han hårt medans hon också grät, dom andra tjejerna vaknade också och vi berätta för dom också. En sköterska kom ut och sa att vi kunde gå in till henne igen. Alla gick in och hon låg fortfarande som innan. Det smärtar och se henne så, i och meds vi alltid har varit så nära varrandra så smärtar det. Jag älskar henne så mycket, jag har aldrig berättat det för henne för ja, det är ocoolt. Jag satte mig ned bredvid Shawn igen, jag tänkte somna om men klockan var 6 på morgonen så jag tänkte att det var onödigt. Shawn däremot måste sova, han har varit vaken 2 dar i sträck. Just nu sitter han och kämpar för att vara vaken.

''Shawn, sov du. Du behöver det.'' sa jag

''Nej jag vill vara vaken ifall..'' började han men jag avbröt han.

''Nej, sov! Jag väcker dig om det är något'' sa jag, han tackade mig och stängde ögonen. Ett par minuter efter sov han.

*2 veckor senare*

*Shawn's perspektiv*

Hon har levt en vecka längre än deras deadline, vilket vi alla pustar ut för. Just nu sitter jag på sängen och pratar med Ally lite, läkarna runt omkring mig och resten av gänget. Läkarna har sagt att hon är väldigt nära nu, hon kämpar och kämpar, hon vill inte ge upp. Läkarna har sat till mig nu att jag ska prata med henne om att ge upp.

''Älskling, det är okej att ge upp.. du får ge upp'' sa jag medans mina tårar rann okontrollerat ''D-du får ge upp''

Ett par minuter efter gav monitorn et långt pip. Läkarna kollade på det och nickade ledsamt, hon är borta...