Som aldrig förr

Kapitel 13 - Spricka av längtan

På måndagen gick jag inte till skolan. Jag hade fortfarande hög feber och huvudvärk. Jag låg i min säng och hade det allmänt tråkigt. Det var synd att jag inte skulle få träffa Ludwig. Jag ville så gärna känna hans närhet igen och se hans gulliga leende skina upp. Jag ville höra honom prata och skratta sitt gulliga skratt. Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att få kyssa hans inbjudande läppar. Jag stannade upp ur mina tankar och skämdes nästan över mig själv. Vad var det jag tänkte på egentligen!? Jag och Ludwig var bästa vänner. Det hade varit hemskt att bryta den relationen vi hade till varandra. Men jag visste inte hur jag skulle göra för att behärska mina tankar, för så fort jag började tänka på Ludwig kom de bara upp. Det var så svårt att låta bli.

Jag suckade tungt och reste mig upp. Den här dagen kände jag mig inte lika dålig. Jag kunde iallafall resa mig upp och gå en liten bit innan det kändes som att jag skulle svimma. Så jag gick bort till skrivbordet och tittade mig lite snabbt i spegeln. Mitt hår såg hemskt ut och mitt ansikte också. Håret var likt ett fågelbo som fåglarna säkert inte hade något emot att bosätta sig i och mitt ansikte var blekt och stora mörka ringar bredde sig ut under ögonen. Jag såg helt enkelt ut lite som ett lik.

Plötsligt hördes ett litet ljud från mobilen. Jag hade fått ett sms. Jag suckade och gick trött med släpande steg tillbaka till sängen där mobilen låg. Det högg till i magen när jag såg att det var från den okända. Jag tog långsamt upp mobilen och läste meddelandet.

'Synd att inte få se dig i skolan. Krya' Stod det. Jag svalde hårt. Den här personen måste alltså gå i min skola. Jag stod fortfarande kvar på samma plats och höll fundersamt i mobilen. Jag kände mig plötsligt inte lika rädd längre. Om denna okända person gick på skolan kändes det inte lika anonymt längre. Jag måste därför sett denna person nån gång i korridoren. Frågan var bara vilken klass hon/han gick i. Jag la mig ner i sängen igen och fortsatte klura ut vem detta kunde vara egentligen.

Dagen gick och det började skymma lite. Dock var klockan bara 5, men på hösten mörknade det ju tidigt. Ibland kunde det kännas mysigt och ibland kändes det bara mörkt och dystert. Just den här dagen visste jag inte riktigt hur jag kände. Jag funderade bara på om jag skulle skriva till Ludwig. Jag kunde ju bara fråga om vi fick några läxor liksom, inget stort precis. Så jag tog fram mobilen och frågade. Det gick en ganska lång stund innan jag fick ett kort svar.

'Nej' Stod det bara. Jag blev lite förvånad att han skrev så kort. Inte för att det var förbjudet eller något sånt, men ändå kändes det konstigt. Jag kände mig på något sätt förolämpad. Jag visste inte om jag skulle svara eller inte. Tänk om han var arg på mig för att jag inte skrev att jag skulle stanna hemma. Men jag tänkte att han kanske fattade det eftersom jag hade så hög feber på söndagen. Jag blev genast orolig. Han fick bara inte vara arg på mig igen! Jag ville så gärna vara med honom, jag ville vara nära honom. Känna hans kroppsvärme. Jag ville ingenting annat då. Alla mina tankar dansade runt i hjärnan på mig som bara gjorde mig oroligare. Jag bestämde mig för att jag absolut behövde gå till skolan dagen därpå, vare sig jag var sjuk eller inte. Jag var tvungen att träffa Ludwig innan jag skulle spricka av längtan efter honom.