Som aldrig förr

Kapitel 5 - Värsta dagen

Jag hade inte pratat med Ludwig på hela dagen. Det kändes tomt och konstigt i magen. Dessutom var den hårda klumpen fortfarande kvar. Jag ångrade verkligen att jag hade blivit sur på honom. Även om det delvis var Ludwigs fel så hatade jag verkligen att bråka med honom. Det var kanske därför det alltid var jag som sa förlåt först av de få gångerna vi bråkat. Jag skakade lätt på huvudet, den här gången var det hans tur att be om ursäkt.

Jag samlade ihop alla engelska papper och började långsamt gå mot mitt skåp. Den här dagen hade verkligen känts ensam. Jag tittade mig omkring och såg några tjejer i klassen gå i klunga och fnittra. Hade jag ens några mer vänner i klassen än Ludwig? Jag försökte klura ut någon men nej. Jag var helt enkelt alldeles ensam. Ludwig var den enda jag hade och nu hade jag förmodligen förlorat honom också. Jag kände att klumpen i magen växte och blev istället som en stor tung sten. Jag var tvungen att ringa Ludwig senare. Tråkigt nog så var jag det. Jag klarade inte av en dag till i skolan utan honom.

Jag la in grejerna i skåpet och låste efter mig innan jag bekymrat gick mot utgången med väskan över axeln. När jag kom ut på skolgården fastnade min blick på en stor klunga stå och heja på några. Jag gick närmare för att se vad som hände, men det var svårt när alla stod så tätt. Plötsligt skymtade jag någon jag kände igen. Han var ganska lång och håret var mörkblont, precis som mitt. Han var i slagsmål med någon jag inte hade sett tidigare. Jag stod stumt och tittade förvånat på honom.

"Anton", sa jag tyst för mig själv innan jag sprang den sista biten och slet mig igenom klungan. Jag stannade upp när jag insåg att jag kommit in till mitten där Anton och den andra killen stod. Jag tittade förbryllat på honom.

"Vad håller du på med!?" sa jag utan att tänka mig för. Alla stirrade på mig.

Han vände sig om och mötte min blick. Han såg hemsk ut. Hans ansikte var blodigt och fullt med blåmärken. Hans ärm på hans jacka hade rivits av och han hade skrapsår på knäna.

"Stick syrran, du har inget med det här att göra", sa han argt mot mig innan han vände tillbaka blicken mot den andra killen som såg lika hemsk ut. Han hade även en stor blåtyra vid ena ögat. Jag stod stadigt kvar på samma plats och svalde tungt. Detta skulle inte bli roligt.

"Anton, du måste sluta!" sa jag med darrig röst och försökte dra lätt i hans arm. Men han drog tillbaka den snabbt utan att vända blicken eller svara.

"Snälla Anton, sluta", fortsatte jag med lika darrig och ängslig röst. Han reagerade inte utan fortsatte bara stirra på den andra killen. Jag fick inte fram ett ord till. Jag var rädd. Jag var rädd att de skulle fortsätta slåss till någon utav de låg medvetslös på marken. Plötsligt vände sig Anton om, tog mig i armen och gick ut ur den stora klungan som förvånat följde oss med blicken. Han släppte taget om mig och jag fortsatte tyst gå bredvid honom. Jag sneglade på honom. Han såg sur och allvarlig ut.

"Våga inte säga något till morsan och farsan", sa han och gav mig en mördande blick. Det tog ett tag innan jag fick ur mig något.

"Nej... Jag ska inte säga något" sa jag med en osäker och ynklig röst.

"Bra", sa han strängt.

Jag var fortfarande i chocktillstånd när vi äntligen hade kommit hem efter vår stela korta konversation. Jag gick in i mitt rum och satte mig på sängen. Jag tittade oroligt mot dörren när jag hörde Anton gå förbi med tunga steg. Han hade aldrig varit med i ett slagsmål förut, iallafall inte vad jag visste. Jag la mig ner och blundade. Detta var bestämt en av de värsta dagarna i mitt liv.