Som aldrig förr

Kapitel 3 - Ingen lyckad morgon

Jag vaknade av att någon knackade på dörren.

"Vad?" sa jag med en trött och lite sur röst. Man kan ju inte direkt säga att jag är världens morgonpiggaste person.

Det var mamma som kom in med telefonen i handen.

"Det är Ludwig i telefon, han sa att du inte svarade på mobilen och att det var viktigt" sa mamma och gav telefonen till mig innan hon gick.

"Hej" sa jag i luren.

"Hej Tova! Vad bra att du var vaken, jo jag har en jätte viktig sak att säga. Tror du vi kan träffas i skolan lite tidigare?" sa han ivrigt.

"Eeh, okej.. Men varför det? Eller va?" sa jag lite förvirrad. Jag var inte särskilt smart på morgonen heller.

"Strunt samma, kom bara till skolan kvart i 8 så berättar jag" sa han och la på.

Jag hade ingen aning om vad som var så viktigt att han inte bara kunde säga det på telefon. Men jag orkade inte tänka mer på saken så jag kollade på klockan på mobilen. Den var sju, så jag hade lite bråttom. Under klockan stod det 3 missade samtal från Ludwig, så han hade mycket riktigt försökt ringa mig. Dock blev jag lite fundersam över varför jag inte hade hört att han ringt. I vanliga fall brukade jag vakna över varenda litet ljud. Men till slut fick jag intalat för mig att inte tänka så mycket på så onödiga saker. Jag hade ju faktiskt bråttom. Så jag ställde mig upp och drog fram kläder i min byrå. Det blev ett par ljusblåa jeans med en vit blus. Jag älskade den blusen. Jag hade fått den av mormor när hon hade varit i Hawaii. Sedan, drygt en vecka efter, när hon hade kommit hem så dog hon. Så det var liksom ett minne av henne. Det som var tragiskt var att hon inte var särskilt gammal, runt 69 år. Ingen visste heller varför hon dog, men läkarna misstänkte att det var cancer. Det var verkligen synd att hon dog. Annars hade jag nog varit hemma hos henne ganska ofta, eftersom hon hade bott ganska nära.

Jag drog hårborsten genom mitt hår och tittade mig i spegeln. Jag var nog ganska lik mormor när jag tänkte efter. Iallafall så som hon såg ut som barn.

Plötsligt öppnades dörren och jag visste precis vem det var. Ingen mindre än min kära broder Anton, eftersom det bara var han som INTE KNACKADE.

"Och vad gör du här?" sa jag och ansträngde mig för att inte låta hur arg som helst.

"Nemen jag tänkte bara kika in lite. Du vet, man kan bli hjärndöd om man tillbringar sitt liv i sitt rum hela dagarna, så jag tänkte att jag skulle ge dig några tips" sa han och gav mig ett hån flin.

"Då ska jag ge dig några tips också då! Eftersom du tydligen tillbringar ditt liv mer i MITT rum än i ditt eget så hade det ju varit väldigt trevligt om du kunde gå ut! Så slipper jag ha en ännu mer hjärndöd brorsa" sa jag med en irriterad röst.

"Fine syrran. Det hade ju varit för hemskt för morsan och farsan att få ett till hjärndött barn, för du verkar ju redan vara drabbad" skrattade han med sitt äckliga skratt och försvann.

Varför fick just jag en så idiotisk bror!? Jag suckade högt och tog mobilen och nycklarna som jag sedan stoppade i väskan. Här kunde jag inte stå ut att vara längre. Så jag gick direkt till hallen utan att äta frukost eller ens sminka mig. Jag hade en mascara i väskan som jag kunde ta på snabbt i skolan sen. För jag stod inte ut en sekund till i det här hemmet. Jag krängde på mig jackan och skorna och gick ut. Jag andades in den friska luften och njöt. Det stank verkligen Anton i huset och han luktade inte rosor precis.

Jag började gå med raska steg mot skolan. Prick kvart i 8 var jag framme. Ludwig hade inte kommit än, så jag fick sätta mig på en bänk och vänta. Efter ett litet tag så kom han.

"Hej!" sa han och gav mig en snabb kram.

"Vad var det du skulle säga?" undrade jag nyfiket.

"Jo, jag tror nämligen att den nya tjejen som ska börja i vår klass är granne med mig!" sa han ivrigt.

"Jaha. Och vad är det med det?" frågade jag lite mindre intresserat.

"Fattar du inte!? Det är ju as bra" sa han glatt. Jag tittade frågande på honom.

"Meh asså, jag kan ju lättare få kontakten med henne då! Hon verkar ju riktigt snygg" sa han med sin fortsatta ivriga röst.

"Och hur vet du det? Har du ens pratat med henne?" frågade jag och var inte särskilt nyfiken längre. Jag var nästan lite sur på honom. Var det verkligen inte något viktigare han ville säga?

"Hallå Tova!? Typ alla har ju henne på insta, tror du jag missar något sånt?" Jag suckade lite lätt för att inte göra honom irriterad. Men jag var lite trött på honom. Han hade faktiskt aldrig brytt sig så mycket om tjejer förut.

"Tova! Fattar du inte!? Jag har ju ett försprång nu!" sa han ännu mer ivrigt.

"Vadå försprång?" frågade jag totalt förvirrad.

"Ja! Hon är ju så jävla snygg, då är det klart att halva skolan vill få tag i henne! Men jag, jag har ju ett försprång nu" svarade han och gav mig ett hoppfullt leende.

"Men det var ju jättekul för dig då" sa jag buttert.

"Värst vad du blev sur nu då?"

"Det är ju du som plötsligt ska börja flörta med någon random tjej som du aldrig har träffat eller vet hur hon är. Men det spelar ju ingen roll eftersom hon är så jäävla snygg!!" slängde jag ur mig och ångrade det direkt. Ludwig stirrade chockat på mig. Han var inte van att se mig få såna utbrott. Bara om Anton var i närheten.

"Förlåt Ludwig. Det var inte meningen att skrika på dig sådär..." sa jag tyst.

"Nej nej, jag får väl bara ta och sluta prata om tjejer mig dig för du förstår ju fan ingenting" sa han surt.

"Men ursäkta mig att jag inte tycker det är likt dig att plötsligt vilja flörta med alla tjejer som alla andra killar tycker är så snygga" svarade jag lika surt som honom.

"Varför bryr du dig om det? Jag får väl hänga med vilka tjejer jag vill!? Ska du bli någon sorts bevakare eller min extra morsa?" sa han ännu surare.

"Nej! Men om du ska bli så sur över att jag bryr mig om dig så får du väl bli det då. Fast då får du räkna med att inte prata med mig på ett tag. Kom tillbaka när du blivit dig själv igen, inte någon kille som söker efter nån sorts status" sa jag och vände på klacken och gick.