Som aldrig förr

Kapitel 16 - Aldrig

När jag kom hem senare på dagen var jag helt utmattad. Det hade inte varit en så bra idé att gå till skolan iallafall. Men när jag tänkte efter så hade kanske inte det där med Leon hänt om jag hade skippat skolan en dag till.

Jag satte mig i sängen med en suck och tog fram mobilen ur fickan. Jag höll den i handen och stirrade tomt på den. Jag funderade på om jag skulle ringa Leon direkt eller om jag skulle vänta. Han kanske tyckte jag var för desperat om jag ringde nu... Men på ett sätt ville jag inte att han skulle glömma bort mig innan jag hade ringt.

Till slut beslöt jag mig för att ringa iallafall. Jag tog fram lappen som låg ner knölad i väskan och vecklade ut den så gott jag kunde. Jag knappade in numret på mobilen och tog ett djupt andetag innan jag tryckte på den gröna luren. Efter bara några signaler svarade han.

"Hallojsan, Leon här!" Jag skrattade till lite åt hans presentation innan jag svarade.

"Hallojsan! Det är Tova" Han skrattade lite han med.

"Så du vågade ringa mig!" sa han mellan skrattet.

"Varför skulle jag inte våga?" svarade jag och log för mig själv.

"Vem vet, jag kanske ser läskig ut?" sa han lite hemlighetsfullt och jag fnissade till.

Vi fortsatte prata länge och det var faktiskt väldigt kul, även om vi inte kände varandra så bra. Efter ett nästan 2 timmars samtal la vi på. Vi hade bestämt att vi skulle träffas nån dag. Jag ville inte direkt kalla det en dejt, men något liknande. Jag var glad att jag hade någon när inte Ludwig var något att tänka på. Han hade ju Nicole nu. Plötsligt hörde jag mamma ropa från köket.

"Tova det är mat nu!"

"Kommer", ropade jag tillbaka och satte mobilen på laddning innan jag gick till köket. Det luktade gott av laxen och kände hur magen började kurra. Jag hade inte ätit sen lunch, så jag var otroligt hungrig. Jag satte mig ner vid bordet där mamma och pappa redan satt och slevade upp mat.

"Var är Anton?" frågade jag medan jag tog lite sallad.

"Han är hos Dennis" svarade mamma och började äta av laxen. Jag nickade lätt och började äta jag med.

När middagen var uppäten och jag hade hjälpt till med disken la jag mig på sängen och tittade lite på mobilen. Ludwig hade tydligen sms:at under tiden och jag blev genast lite pirrig i magen. Jag ville inte erkänna för mig själv hur glad jag blev. Jag läste ivrigt meddelandet.

'Kan vi ses?' stod det. Jag funderade över hur jag skulle svara. Jag ville såklart också träffas, men på ett sätt ville jag inte ge mig hur lätt som helst.

'Är du säker på att du har tid? Jag har ingen lust att gå i onödan' svarade jag. Jag blev för en gång skull nöjd över mitt svar. Jag ville liksom visa att jag också kunde vara kaxig och stöddig. Inte bara lilla snälla Tova som aldrig gjorde något ont.

Det vibrerade till i mobilen och såg att Ludwig hade svarat.

'Snälla Tova. Vi behöver prata' stod det. Jag blev genast lite osäker på mig själv. Vad hade jag blivit för person egentligen? Ludwig hade faktiskt inte gjort något, när jag tänkte efter. Han hade bara kramat Nicole och det behövde ju inte betyda något.

'Okej. Ses vid stora eken om 5 min?' skrev jag sedan och skickade iväg. Han var faktiskt värd att få en förklaring om varför jag hade bettet mig så konstigt. Även om jag egentligen tyckte att han borde fattat det.

Jag gick fram till stolen och tog på mig den stickade koftan som hängde på den. Jag slängde sedan en snabb blick i spegeln för att se om jag såg okej ut. Det fick duga, tänkte jag. När jag gick ut till hallen såg jag att Ludwig hade svarat ett okej. Jag satte på mig min vanliga jacka och mina svarta kängor. Jag gick ut och började gå mot den stora eken. Där brukade jag och Ludwig alltid träffas. Det var en perfekt mötesplats eftersom det låg nästan prick mitt emellan våra hus.

Jag tittade ner på mina skor som knappt syntes i mörkret. Jag brukade i vanliga fall vara rädd för att gå ute mörkret, men nu kändes allt annorlunda. Jag kände ingenting. Det bar bara tomt. Men den tomheten försvann snabbt när jag såg Ludwig stå lutad mot trädet med sina underbara ljusblå ögon som lyste upp hela världen. En varm känsla kröp in i kroppen istället. När jag kom närmare såg jag hans urgulliga kinder som hade blivit lite rosiga av kylan. Jag stannade tvärt, drygt 1 meter från honom.

"Hej" sa han tyst.

"Hej" sa jag lika tyst och tittade ner i marken. Vi stod tysta en stund innan Ludwig troligtvis inte kunde hålla sig längre.

"Du har blivit så annorlunda Tova! Bara två dagar efter dagen i parken. Den kändes så.... Speciell. Men nu är det som att det aldrig har hänt. Var den inte speciell för dig Tova!?" utbrast han i bara ett andetag och stirrade allvarligt på mig. Jag svarade inte, utan fortsatte titta ner i marken med händerna djupt begravda i fickorna.

"Vad är det som har hänt med dig!?" fortsatte han lika allvarlig och försökte få ögonkontakt med mig. Men jag ville inte drunkna i hans ögon och ramla ner på marken till en liten hög för att jag inte kunnat stå upp. Jag försökte få fram något att säga, men det gick inte. Jag hade inga ord.

"Snälla svara mig då!" sa han och drog frustrerat händerna genom sitt hår. Jag vågade till slut titta upp och denna gången kunde jag äntligen säga något.

"Förlåt... " började jag. Han tittade lyssnande på mig, förväntansfull över vad jag skulle säga "Jag trodde också den där dagen i parken var annorlunda... Men..." sa jag lite osäkert med en klump i halsen.

"Men vadå?" sa han lugnare och tittade in i mina ögon. Jag svalde hårt.

"Jag hade fel" sa jag sedan och kände hur Ludwigs blick förändrades till ett ledsamt uttryck som jag inte riktigt kunde tolka.

"Hur då?" frågade han otåligt i väntan på svar.

"Asså... Jag trodde liksom det skulle förändras..." fortsatte jag och tittade ner igen.

"Förändras?" sa han lika lugnt. Jag nickade. "Mellan oss?" sa han sedan och tog ett steg närmare mig så vi bara stod några centimeter från varandra. Efter en långt tystnad svarade jag till slut.

"Ja", sa jag kort och ville helst försvinna för ett ögonblick. Nu skulle jag behöva skämmas hela livet för det här. Nu visste Ludwig säkert att jag var kär i honom och skulle börja flabba ihjäl sig. Men garvet jag hade förväntat mig kom aldrig. Bara en djup suck och sedan ett svar som gjorde mig så förvånad.

"Jag också" sa han bara. Jag log för mig själv av glädje innan jag tittade upp.

"På vilket sätt då?" sa jag intresserat och la huvudet på sne.

"Det vet du nog redan svaret på" svarade han och log stort. Jag kunde inte låta bli att fnissa till lite.

"Vadå!? Vad fnissar du åt då?" sa han och samtidigt som han också började fnissa. Han brottade skrattandes ner mig i en lövhög och det slutade med att vi båda låg på rygg på marken, helt smutsiga av det leriga gräset. Vi skrattade länge och jag ville aldrig att dagen skulle ta slut. Jag ville aldrig lämna lövhögen där Ludwig låg vid min sida. Aldrig.