Som aldrig förr

Kapitel 1 - Dyster höstdag

Det var en vanlig höstdag i början av Oktober. Regnet smattrade mot fönstret i klassrummet och jag kollade ut över skolgården. Allt var så dystert på hösten. Inga barn var ute och lekte eller spelade fotboll. Allt var bara tomt. Jag vände blicken mot klockan. Den var fem i tre. Alltså var det en kvart kvar innan vi fick gå hem. Jag suckade och tittade fram på tavlan. Det stod massor med saker som jag inte hade någon aning om vad det var för något eller vad det betydde. Typiskt mig att drömma mig bort på en viktig SO lektion. Eller för mig var den inte särskilt viktig, men säkert för vår allmänt korkade SO-lärare Stefan. Han trodde att hans lektioner var så intressanta eftersom alla satt tysta. Men sanningen var den att ingen lyssnade på ett endaste litet ord han sa och bara satt och kollade ut genom fönstret eller pillade med sina pennor och bara tänkte på annat. Typiskt vår klass. Vi var verkligen inte den pratiga eller den stökiga klassen, men vi var minst lika ointresserade. Om inte mer. Jag rykte till när någon plötsligt petade mig på axeln.

"Hallå där din drömmare! Dags att vakna, vi har slutat" hörde jag någon välbekant röst säga. Det var Ludwig. Jag slängde en blick på klockan.
"Oj, det gick fort. Det var ju en sån intressant lektion" sa jag med en ironisk röst och vi skrattade lite.
Jag packade ihop mina saker och vi gick ut ur klassrummet och mot våra skåp. När vi kom fram drog jag fram nyckeln ur jeans fickan och låste upp skåpet.
"Du hörde säkert inte att Stefan berättade att vi skulle få en ny tjej i klassen?" sa Ludwig lite retligt.
"Äh, jag var faktiskt inte SÅ borta på lektionen" sa jag lite små surt även om jag egentligen inte hade hört att Stefan hade pratat om någon ny tjej. Men jag brydde mig inte särskilt mycket om det ändå.
"Jag hoppas iallafall hon är snygg!" svarade han och flinade.
"Och sen när började du tänka på sånt?" frågade jag och besvarade hans flin och låste mitt skåp igen.
"Men hallå!? Alla tänker väl på sånt?" sa han och slog till mig lätt på huvudet som han brukade göra när han ville retas.
"Nej, bara puckon som du" sa jag och skrattade till och Ludwig med. Men samtidigt kände jag mig lite underlig i magen. Tänk om han verkligen kommer tycka den nya tjejen är snygg? Inte för jag brydde mig, jag var ju inte liksom kär i honom. Vi är ju bara vänner. Han får väl bli ihop med vem han vill. Men ändå hade jag en liten klump i magen. Ludwig var ju på något sätt min.