Som aldrig förr

Kapitel 17 - Uträknad tystnad

På kvällen samma dag som jag och Ludwig hade träffats kunde jag inte sova. Tusen olika tankar och funderingar virvlade runt i mitt huvud. Det snurrade omkring obeskrivligt mycket så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen.

Den eftermiddagen skulle jag aldrig glömma. Hur han hade uttalat orden 'Det vet du nog redan svaret på' fick mig att helt och hållet spricka av glädje varje gång jag tänkte på det. Jag hoppades bara på att det faktiskt var det svaret jag förväntade mig. Att han gillade mig precis på det sättet som jag gillade honom. Men det skulle mycket väl vara så att han tänkte helt tvärt om... Jag svalde hårt. Det fick bara inte vara så. Jag försökte intala mig själv att det hade varit väldigt märkligt om han tänkte så. Eftersom jag verkligen hade känt connection mellan oss just den eftermiddagen.

Jag drog upp täcket till hakan och blundade mjukt. Att det äntligen skulle bli jag och Ludwig trots allt, tänkte jag innan jag somnade djupt med ett litet leende på läpparna.

Jag vaknade morgonen därpå av min mobil som lät hysteriskt. Jag sträckte mig efter den och tittade på den med trötta ögon. Det var någon som ringde. Jag försökte se vem det var, men det var omöjligt eftersom jag bara såg suddigt och det gick inte lättare av att kisa. Så jag svarade direkt utan att ha någon blekaste aning om vem det var.

"Hej" sa jag med min trötta röst och gäspade stort.

"Hej Tova!" hörde jag en mycket välbekant röst säga, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vem det var. Det var iallafall inte Ludwig, det kunde jag garanterat säga.

"Är du där..?" frågade han då jag hade varit tyst ett ganska långt tag. Då kom jag på vem det var. Det var just den där lilla mörka stämman som alltid kom på slutet som fick mig att komma på. Det var ju självklart Leon. Jag hade nästan glömt av att han fanns och nu faktiskt var en stor del av mitt liv. Jag hade helt lagt alla mina tankar på Ludwig och bara glömt av om mig och Leon. Vi skulle ju träffas! Men det skulle väl inte gå, eller?

"Eh.. Aa, förlåt. Bara lite trött nu på morgonen" svarade jag sedan med min osäkra röst. Tydligen hörde Leon att allt inte stod rätt till.

"Är det något fel Tova?" frågade han lite oroligt. Jag suckade tungt.

"Emh... Nejdå. Allt är okej!" ljög jag. Allt var ju inte alls okej! Jag och Ludwig var ju nästan ihop nu, skulle man kunna säga. Och då kunde jag ju inte gå på den där "dejten" med Leon! Det skulle ju bara bli fel!

"Aha, okej. Asså jag ska strax gå en sväng med min hund Zero, så jag undrar om du kanske ville hänga med?" sa han lite nervöst. Jag log stort för mig själv av att han faktiskt tyckte det var skämigt att fråga något sånt till mig. Det var gulligt.

"Det gör jag gärna" sa jag glatt. Det skadar ju inte att bara vara ute och gå, tänkte jag innan jag reste mig upp och drog fram kläder ur byrån. Jag fick panik, jag visste inte vad jag skulle ha på mig. Jag visste inte heller varför jag var nervös och nästan längtade lite efter Leon. Jag skakade på huvudet åt det. Det är Ludwig jag längtar efter, inte Leon.

Efter en halvtimme var jag helt klar. Så jag gick ut till hallen och satte på skorna och jackan.

"Jag ska gå ut lite" ropade jag och gick ut, utan att tänka på att vänta på ett svar. När jag var ute skrev jag till Leon.

'Vart ska vi träffas?'

Snart därefter kom det ett svar.

'Stora parken?'

'Perfekt' svarade jag sedan och började gå mot parken. Jag grävde ner händerna i fickorna, precis som jag brukade göra. Jag andades in den friska luften och andades ut tugnt. Jag tittade mig omkring, men alla gator var tomma och det enda som hördes var mina fotsteg och vinden som blåste förbi med jämna mellanrum. Det var så tyst. Men vad hade man förväntat sig. Klockan var halv 8 på en onsdag och det var otroligt kallt. Vem hade lust att vara ute då?

Jag tittade upp och såg Leon och en gullig stor hund stå bredvid. Zero.

"Hej!" sa jag glatt när jag kom fram och hukade mig för att klappa Zero. Han attackerade mig snabbt med stora blöta pussar i hela ansiktet och jag välte omkull. Jag skrattade och försökte putta bort honom, men det var omöjligt. Han la sig över mig och tittade på mig med stora choklad bruna ögon. Svansen viftade vilt och tungan slickade sig belåtet om nosen.

"Zero, din bushund!" sa Leon skrattandes och försökte få bort honom från mig. Till slut gick det och jag reste mig upp. Jag borstade bort alla löven och tittade sedan på Zero som satt nöjt med tungan hängandes utanför munnen. Han hade gyllenbrun päls som var lite rufsig och vild, hans bruna ögon såg busiga ut och reflekterade med solen så att det glimtade till. Nosen var svart och stor, tassarna var vita och svanstippen med.

"Vad söt han är! Vilken ras är det?" frågade jag intresserat och klappade Zero lätt på huvudet.

"Golden retriever" sa Leon och log. Jag tittade upp mot honom och besvarade leendet.

Zero började vifta med svansen och drog otåligt i kopplet för att visa att han ville gå. Jag skrattade till.

"Han vill nog gå nu" sa jag och Leon nickade med hållande.

Vi började gå och Zero hoppade runt och nosade lite var stans.

"Hur gammal är han?" frågade jag och tittade på Zero som hade hittat ett mycket intressant ställe att sniffa på.

"2. Och han beter sig fortfarande som en liten valp" sa han och tittade på Zero som kollade upp och såg oförstående ut. Som om han hade hört vad Leon hade sagt. Jag skrattade och vände mig mot Leon som också skrattade.

"Han håller visst inte med" sa jag mellan skrattet som aldrig ville ta slut. Leon skakade på huvudet "Nej verkligen inte!" sa han och log.

Leon gick fram till Zero och tog av honom kopplet. Zero satt snällt och tittade upp på Leon med viftande svans.

"Varsågod" sa han och Zero kutade iväg som en pil och skuttade omkring lycklig av frihet.

"Han älskar att springa runt utan koppel" sa Leon och virade ihop kopplet.

"Jag ser det" sa jag och log stort.

Vi började gå långsamt och sa inte så mycket. Vi tittade bara på Zero som hoppade runt och luktade lite här och där. Plötsligt kände jag att min hand snuddade vid Leons och det blossade till i kinderna. Leon tittade på mig med ett leende och jag försökte mig på att besvara det utan att skämmas för mycket. Han fortsatte titta på mig en lång stund och jag kände genast hur pinsamt det blev.

"Varför tittar du på mig sådär?" sa jag sedan när jag nästan tyckte det var lite läskigt.

"För du är så söt när du skäms" sa han och fortsatte se på mig. Jag blev genast ill röd i ansiktet och jag tittade ner i marken. Ögonen spärrades upp av häpnad. Jag kunde inte fatta vad han precis hade sagt!? Tyckte han verkligen att jag var söt? På riktigt?

Till slut vågade jag titta upp igen och möta hans blick. Han såg in i mina ögon och bet sig lätt i underläppen.

"Emh... Ja. Vi borde nog gå hem nu" sa han efter en lång tystnad och vände blicken mot Zero istället. Jag nickade och tog fram mobilen för att se hur mycket klockan var.

"Oj! Den är redan 8, vi måste nog skynda oss" sa jag lite panik artat.

"Jag börjar halv 9" sa han frågande eftersom han säkert tänkte att jag också började då.

"Jag börjar om fem minuter" sa jag och drog handen genom mitt hår, som jag alltid gjorde när jag var stressad.

"Gå du" sa Leon och log. Jag log tillbaka och började små springa ut från parken. Jag ville egentligen inte gå. Det hade varit så härligt att gå på promenad med Leon och Zero. Vi hade inte sagt mycket och det var verkligen skönt. Tystnaden mellan oss var inte pinsam eller osäker. Den var bra och nästan uträknad. Som att det var meningen att vi bara skulle tysta och inte säga så mycket. Vi behövde inte starta en konversation, vi bara visste. Visste vad den andre ville.