Som aldrig förr

Kapitel 19 - Lyckat Tova

Direkt när vi hade kommit innanför dörren till dagiset kom Tilia springandes mot oss och kastade sig i Ludwigs famn. Jag log skrattandes mot de. De var så otroligt söta tillsammans. Lika var de också. Tilia hade samma intensiva isblåa ögon och rufsiga hassel bruna hår.
"Ludwig Ludwig! Jag har ritat en teckning till dig, vill du se!!?" sa Tilia ivrigt och krånglade ur hans famn för att istället stå och hoppa på stället. Jag skrattade till av hennes otroliga energi.
"Såklart jag vill!" svarade Ludwig och log mot henne.
Tilia tog Ludwig i handen och drog honom intensivt in i ett rum där det satt några andra barn och ritade. Jag kom tätt efter och granskade rummet. Det satt massor med teckningar på väggarna som troligen barnen på dagiset hade ritat. I mitten fanns det ett stort bord med massa papper och kritor i alla färger. Det var verkligen mysigt.
Jag tittade ner på Tilia som nöjt räckte Ludwig teckningen hon hade ritat. Det var en liten flicka och en äldre kille som stod på en äng med massa blommor. Jag antog att det var Tilia och Ludwig.
"Åh va fin!" hörde jag Ludwig säga och gav Tilia en kram. Plötsligt vände hon blicken mot mig och ett stort leende bredde sig ut på hennes läppar.
"Tova!" utbrast hon och sprang fram till mig. Hon kramade hårt om mina ben och började hoppa på stället igen. Hon hade förmodligen varit så upptagen med att visa Ludwig teckningen att hon inte hade sett mig.
"Hej Tilia! Jag hoppades på att du inte skulle ha något emot att jag följde med Ludwig hit" sa jag med ett leende.
Jag tittade upp mot Ludwig som också log. Vi mötte varandras blickar och jag, som vanligt, drunknade i hans otroliga ögon. Det gick flera sekunder innan någon av oss reagerade på att Tilia stod och ropade på oss otåligt från hallen.
"Ska vi gå nu eller?" sa hon och tog sin overall från en krok.
"Eeh.. Ja, självklart" sa Ludwig och gick till hallen för att hjälpa Tilia med ytterkläderna. Jag gick ut så länge för att vänta.
Det hade börjat småregna lite så jag drog på mig luvan och lutade mig mot husväggen. Jag var djupt inne i mina tankar när jag plötsligt såg någon jag kände igen. Jag gick lite närmare för att se vem det var som gick på gatan några meter bort. Då såg jag honom. Det var självklart Leon och tätt efter lufsade det en stor brun hund, Zero. Jag fick panik. Han fick inte se mig! För om han såg mig skulle han troligen komma fram och börja prata med mig. Då skulle Ludwig märka det för eller senare. Inte bra.
Jag vände mig med ryggen mot honom och gömde mig under luvan så gott jag kunde. Han fick bara inte se mig. Precis när jag tyckte att Leon var tillräckligt långt bort och att kusten var klar, kom givetvis Tilia ut skrikandes av skratt. Lyckat.
Leon vände sig mot oss eftersom han antagligen hade hört Tilia. Jag vek snabbt undan bakom ett stort träd och drog ner luvan så mycket jag kunde. Jag blundade hårt och sa samma mening om och om igen. Hoppas han inte ser mig. Hoppas han inte ser mig. Hoppas han inte ser mig. Men det hjälpte uppenbarligen inte. För Tilia fortsatte med sitt högljudda skratt:
"Varför gömmer du dig Tova!? Vill du leka kurragömma!!!?"
Japp. Där var det slut med mig. Jag var upptäckt. Det fanns inget annat att göra än att kliva fram bakom eken och erkänna. Detta är jag, Tova Erika Isaksson. Jag gömde mig precis bakom en ek för att jag inte ville bli sedd av en kille. Men lyckades jag? Nej. Straffet för det är nu att jag kommer skämmas över detta i evigheters evigheter. Roligt.
"Men hej Tova!" ropade Leon från gatan och började gå mot grinden till dagiset. Jag ville bara försvinna. Hur kunde jag vara så barnslig? Jag borde väl förstått att jag inte kunde gömma mig bakom ett träd utan att bli sedd. Dumma dumma Tova!
"Emh... Heej!" svarade jag stelt och låtsades vara jätteglad över att få se honom. Vilket jag för viss del. Bara det inte hade varit när jag och Ludwig umgicks och hade kommit så bra överens.
"Jag visste inte att du hade en lillasyster!" sa han glatt och tittade ner på Tilia som rynkade pannan oförstående. Jag skulle precis tala om för honom att det inte var som han trodde, men det hann jag förstås inte.
"Det har hon inte heller, för det är min lillasyster" hörde jag Ludwig säga bakom mig. Jag ville bara sjunka ner genom marken och försvinna. Det var så hemskt! Jag visste varken vad jag skulle säga eller göra.
"Jaha! Ursäkta. Leon heter jag iallafall. Jag är Tovas kompis." sa han leendes och räckte fram handen för att hälsa på Ludwig. Ludwig räckte lite fundersamt fram handen.
"Ludwig" sa han medan de skakade händerna.
"Detta är Zero förresten." sa Leon och klappade Zero på huvudet. Han gläfste till och slickade sig om nosen. Ludwig nickade lite lätt och vände sedan blicken mot mig. Men jag stod bara helt tyst och stirrade på de båda killarna. Vad skulle jag göra? Jag måste säga något. Bara något.
"Jag och Ludwig skulle bara hämta Tilia här på dagiset. Så vi borde nog sticka. Men vi ses Leon, hejdå!" sa jag utan att tänka. Sedan tog jag Ludwig i armen och Tilia i handen och gick med raska steg ut från dagiset. Jag vände mig hastigt om för att se vilket håll Leon gick, för att kunna gå i motsatt riktning.
När vi hade kommit en bit bort släppte jag bådas grepp och andades ut tungt.
"Och vad var det där om jag får fråga?" sa Ludwig helt oförstående. Jag visste inte vad jag skulle svara på den frågan faktiskt. Jag var helt borta. Så jag tittade bara på Ludwig med en tom blick och skakade på huvudet.
"Jag vet inte" sa jag och jag tittade ner i marken igen.
"Jag vill gå hem nu" sa Tilia ynkligt och tog tag i Ludwigs hand.
"Det ska vi" svarade Ludwig med blicken fäst mot mig. "Kom" fortsatte han sedan och de började gå.
Jag stod ensam kvar och tittade på när Ludwig och Tilia gick på den lilla vägen mot det stora gula huset där de bodde. När jag inte längre såg de, vände jag mig om för att gå hem jag med. Jag kunde inte sluta tänka på hur otroligt korkad jag var. Varför skulle jag alltid ställa till det?