Som aldrig förr

Kapitel 8 - Allvarliga ord

"Tova, vakna!" Hörde jag en välbekant röst säga. Jag öppnade upp ögonen långsamt och kisade med trötta ögon mot killen som stod vid min säng. Det var Anton. Jag drog täcket över huvudet och ville bara glömma att han stod kvar och blängde surt på mig.

"Kom igen! Du måste vakna" sa han irriterat och drog ner täcket igen.

"Sluta" mumlade jag trött och tog istället kudden över huvudet. Men innan jag hann blunda och återigen försöka slappna av drog Anton bort den också.

"Vad är det då?" sa jag med en suck och satte mig upp. Anton tittade allvarligt på mig.

"Du måste komma med mig" sa han kort och tog min arm i ett hårt grepp.

"Aj! Varför ska du vara så hårdhänt för?" sa jag och drog tillbaka armen surt.

"Tova, du förstår inte! Du måste komma" sa han lite stressat och jag såg paniken i hans blick. Jag suckade tungt.

"Okej, men jag måste iallafall ta på mig först" sa jag lite motvilligt.

"Det hinner du inte" sa han bara och tog mig återigen i armen och drog mig mot dörren.

"Släpp mig!" sa jag bestämt samtidigt som jag höll emot. Men han hade ett fast grepp om min arm och drog mig ut till hallen. Han tittade sig omkring innan han vände blicken mot mig och stirrade in i mina ögon.

"Inget ord till någon, okej?" sa han tyst och bestämt. Jag skakade på huvudet. Vad var det Anton ville visa egentligen. Kunde det vara så allvarligt. Han öppnade ytterdörren och vinkade med handen som betydde att jag skulle komma. Jag vände mig om för att se om mamma och pappa hade hunnit vakna, men dörren till sovrummet var stängd så jag gick lydigt ut genom ytterdörren. När jag kommit ut och Anton hade stängt dörren om mig började jag huttra av köld. Jag tittade ner på mina bara ben. Jag hade bara på mig en t-shirt och ett par mjukis shorts. Typiskt att jag inte ens hann ta en kofta. Jag suckade tungt och följde efter Anton som hade börjat gå mot bilen. Han öppnade bildörren och nickade mot mig med en menande blick. Jag stannade upp och stirrade på honom.

"Men du har ju inte körkort", sa jag och tittade på honom förvånat.

"Nej" sa han bara kort.

"Anton fattar du inte hur farligt det är? Du kan åka fast!" sa jag och fortsatte stirra på honom.

"Sätt dig bara i bilen Tova" sa han bestämt utan att lyssna på vad jag sa. "Snälla" fortsatte han.

Det var ingen idé att börja tjafsa emot så jag satte mig tyst bilen.

"Vart ska vi Anton?" sa jag med en orolig röst. Han gav mig en blick men svarade inte. Jag svalde hårt. Anton startade bilen och började backa ut. Jag slöt ögonen och önskade att jag låg kvar i min varma säng. Jag ville inte åka någon stans och absolut inte med någon som inte ens hade körkort. Jag öppnade ögonen igen och sneglade mot Anton som hade blicken fram med en rynka mellan ögonbrynen. Han såg bekymrad ut.

Han svängde in på en gata som jag aldrig hade sett förut. Han stannade bilen framför ett stort hus med en gigantiskt trädgård som verkade vara ganska förfallen. Den såg mörk och ensam ut. Man såg att det inte var någon som skötte den, träden var ruttna och hängde slött. Inte en endaste lite blomma syntes till heller, bara torr gammalt gräs.

"Stanna här" sa Anton till mig och öppnade bildörren och gick ut. Jag följde honom med blicken när han gick upp för en stor stentrappa. Han gick med snabba steg och han vände sig inte om. När han stod mitt emot den stora pampiga dörren plingade han på. Jag undrade så mycket varför han tog mig hit. Vad hade jag med det här och göra? Plötsligt öppnades dörren, men jag hann inte se vem det var förrän solen kikade fram mellan husen och bländade mig. Jag försökte kisa men jag såg ändå inte vem det var som stod i dörröppningen. Det gick flera minuter innan jag såg Anton komma ner för trapporna igen. Han öppnade dörren till förarsätet och satte sig tyst.

"Kan du snälla berätta varför du tog hit mig?" sa jag bekymrat och kollade på honom. Han mötte min blick.

"Jag kan tyvärr inte säga varför Tova", sa han och tittade ledsamt in i mina ögon. "Men kan du snälla lova mig en sak?" Jag tittade ner och nickade. Jag visste att det var något allvarligt och det inte var läge att fråga mer även om jag hade så mycket frågor.

"Var försiktig", sa han allvarligt. Jag satt bara tyst och stirrade ner i mitt knä. Jag visste inte vad jag skulle säga eller tänka. Det enda jag visste var att orden Anton sagt till mig var sanna. Jag måste vara försiktig.