Som aldrig förr

Kapitel 12 - Feber

Jag vaknade upp långsamt i min säng och skymtade någon som satt bredvid mig.

"Var är jag?" frågade jag hest och kisade med ögonen. Jag hörde att personen skrattade till. Det var Anton. Skrattet gjorde mig glad, det var länge sen jag hörde det. Jag hade nästan glömt bort att Anton faktiskt kunde skratta.

"Du ligger i din säng", sa han och log. Jag satte mig upp långsamt och kände hur huvudet dunkade och värkte.

"Vad hände?" frågade jag honom och höll handen på huvudet av smärta.

"Jag hittade dig i köket, du låg på golvet. Så du måste ha svimmat eller något", sa han och ställde sig upp. Just den sekunden han hade sagt det mindes jag hur jag hade läst sms:et från den märkliga personen och sedan känt mig helt yr och konstig. Efter det hade jag tydligen svimmat.

"Jag ringer morsan, så får de komma hit", sa han lite osäkert eftersom han nog inte ville visa att han brydde sig så mycket. Men jag vara tacksam att han gjorde det. För det enda jag ville göra just då var att lägga mig ner och sova. Huvudet värkte som aldrig förr och jag kände mig snurrig. Så jag blundade och hörde svagt hur Anton pratade med mamma i telefonen. Efter bara några sekunder somnade jag.

Jag vaknade ännu en gång av att någon satt i min säng. Men den här gången var det mamma.

"Hej gumman, hur mår du?" sa mamma lugnt med sin trygga röst och klappade mig lätt på kinden.

"Bara lite huvudvärk", svarade jag svagt. Mamma kände mig på pannan.

"Oj! Men älsklingen, du är helt varm. Vänta så ska jag hämta tempen", sa hon och gick ut ur rummet. Jag kände fortfarande hur det bultade i huvudet och jag kände mig klen. Jag fick anstränga mig för att kunna hålla mig vaken. Ögonlocken ville bara stängas igen hela tiden. Men som tur var kom mamma tillbaka.

"Ska vi se här då gumman, gapa", sa hon som om jag var en liten 5-åring. Men ibland kändes det faktiskt skönt att bli omskött av sin mamma. Det kändes tryggt och skönt. Så jag gapade snällt och mamma satte in tempen.

"Men lilla gumman, du har ju 40 graders feber! Du måste absolut stanna hemma imorgon", sa hon när hon hade tagit ut tempen igen. Jag suckade lite lätt, men ändå kändes det skönt att få stanna hemma. Jag var helt utmattad och ville sova i flera veckor till kändes det som.

"Sov nu lite till, älsklingen", sa mamma lugnt och gav mig en liten puss på kinden innan hon gick. Jag blundade återigen för att försöka somna, men denna gången var det inte lika enkelt. Jag vred och vände mig en stund innan jag tog mobilen som låg på nattduksbordet. Det var troligen Anton son hade lagt den där när han hade burit mig till sängen. Jag såg att Ludwig hade skrivit till mig. Jag små log lite när jag gick in på meddelandet för att läsa vad det stod.

'Hallå där! Vad görs?' Stod det. Jag svarade direkt, utan att tveka.

'Ligger i sängen... 40 graders feber. Yey! -.-' svarade jag och såg att han redan hade sett det. Kanske inte bara jag som är desperat då, tänkte jag och flinade lite lätt för mig själv.

'Nä stackare! Vill du att jag ska komma över? Vet du, jag har stora erfarenheter när det gäller att pyssla om någon ;)' svarade han och jag kunde inte låta bli att skratta till lite. Men sedan kom jag på att det nog inte var en så bra idé att han kom. Eller för mig var det de, men troligen inte för mamma. Jag suckade besviket och svarade.

'Sorry men tror inte det går. Du vet mammor :/' skrev jag innan jag la undan mobilen igen och kröp ner under täcket. Jag hade verkligen sett fram emot att få träffa Ludwig igen, men jag ville först och främst inte att han skulle bli smittad och sen var det mamma också. Hon skulle alltid vara så överbeskyddande. Jag skulle knappt få träffa någon om jag var förkyld! Ändå tyckte jag väldigt mycket om min mamma. Hon var otroligt snäll och fin. Det var synd att jag inte fått ärva hennes hår, för det var tjockt och blont. Egentligen hade jag helst velat ha brunt, men om man skulle välja mellan mitt och mammas hår hade jag helt klart valt mammas. Men oturligt nog hade jag fått mitt hår ifrån min pappas sida. Tunt och stripigt. Två ord som beskrev mitt hår perfekt.

Efter någon timme eller två låg jag fortfarande i sängen. Så fort jag reste mig upp blev jag helt yr i huvudet, så att gå upp och gå fanns absolut inte på kartan. Som tur var kom pappa in i rummet med en kopp te och en macka.

"Hej gumman, hur mår du nu? Tänkte att du kanske var lite hungrig", sa pappa med en lugnande röst och ställde koppen med teet och mackan på bordet bredvid sängen. Jag nickade lite lätt och tackade honom. Pappa gav mig en liten klapp på huvudet och gick. Jag tog ett bett av mackan och drack lite ur koppen. Teet var varmt och skönt. Det var perfekt när man var sjuk, tyckte jag. Annars brukade jag inte vara så förtjust i te. Jag tyckte att det var lite för beskt och värmen gjorde bara så att jag började svettas. Men när man var sjuk var det skillnad.

När jag hade druckit upp allt te och ätit upp mackan försökte jag somna igen. Denna gången gick det lättare. Bara efter någon minut sov jag djupt.