Hon levde lyckligt i alla sina dagar?

9

Jag satt i rummet där jag brukade sova. Jag satt i sängen. Dem hade släppt in ljuset in i mitt rum. Jag kollade ut genom fönstret. Det var dåligt vänner. Man såg molnen sprida sig över hela himlen som snart blev grå. Jag saknade Oliver så mycket. Jag hoppas att han hade märkt att jag borta och kanske letade efter mig eller så trodde han att jag ville ta avstånd och iggar hans meddelande säkert. Men jag gjorde ju inte det! Jag hade inte min mobil, jag visste inte vart det var och min väska som jag hade tog det säkert.
Chris och Lucas kom in i rummet. Jag vände mig hastigt om mot det och sträckte på mig av rädsla. Jag hade blivit modigare och smartare nu och jag visste att det vill skada mig och det njuter av det. Dem döljer sanningen för att det vill vända på det och intala mig det. Jag vet att jag inte kommer härifrån förens någon räddar mig, dem är mycket smartare och starkare nu. Jag vet att min självsäkerhet inte kommer att hjälpa mig att komma härifrån men det kan vara distraktion och vara distraktion att dem behandlar mig som skit sålänge.
" Vart är mina saker?" Sa jag med en lugn röst.
" Ta det lugnt, vi har dem" Sa Chris.
" Har ni gjort något mot Oliver?" Frågade jag och kollade på dem båda.
" Nej med däremot har vi din mobil. Ingen misstänker att du är här eller nått" Sa Lucas och himlar med ögonen nöjt. Jag stelnade till och kollade på dem båda.
" Vad har ni gjort"
" Inget du behöver bry dig om, du är ju här nu" Säger Chris.
Jag råkade bita mig i tungan där jag försökte pressa ihop tänderna för att bita ihop problemet. Jag kände blod från tungan.

Killarna hade tagit avstånd från mig ett tag. Det hade gått några dagar som jag märkte för varje dag det blev morgon. Jag räknade dagarna där, jag gjorde till och med sträck som en prinsessa gjorde när det var fängslade i ett torn. Som Rapunzel. Jag vet inte varför det inte gjorde något men det hade något i baktanken. Det lät mig vara helt och hållet förutom när jag fick mat.