Livet som tonåring

Vänner

Kära dagbok,
Idag har jag ingen aning om vad jag ska göra, jag vill hänga med någon rolig och trevlig människa men jag vågar inte fråga. Samtidigt vill jag bara ligga i soffan och slappa men jag vet att jag inte mår bra av det.
Vänner har varit lite komplicerat för mig, jag tror det är därför jag inte vågar träffa nya och då hamnar jag här, ensam.
Nu tänker ni säkert "hur kan vänner vara svårt för en flicka som inte ens har levt sina första 15 år?" Jo, det ska jag berätta för er.
Jag har inte alltid varit så ärlig och öppen som jag är nu, utan det började nu i höstas. Förra året lade jag märke till att mina "vänner" började frysa ute mig, det var inte så att dom bara började stenhårt direkt men jag märkte att dom inte var samma människor. I våras märkte jag det ännu mer och då började jag försöka hitta nya vänner eftersom att dom inte brydde sig om mig, jag vet inte om det var ett smart val eller inte, för efter detta blev det ännu värre.
På sommaren pratade jag nästan inte med någon av dom och det blev jättekonstig stämning när vi kom tillbaka till skolan. Jag hängde med dom de första veckorna men jag märkte att dom frös ut mig mer och mer. Det var flera tillfällen som jag inte orkar gå in i detalj på nu men bl.a. ett födelsedagsfirande, helger, hemligheter mm. (Jag berättar om det någon annan gång). Och jag har också fått reda på av min mamma att flera av dessa människor, som jag har varit "bästa vän" med i hela mitt liv, har behandlat mig såhär hela tiden.
Så den här tiden var tuff; jag gick oftast runt ensam, grät på vägen hem, låtsades som ingenting, höll känslorna inne. Det är ingenting jag rekommenderar att göra för det blir jobbigt i slutändan, energin, sömnen, skolarbetet, fritidsaktiviteter. Men faktum kvarstår att den här perioden gjorde mig till en bättre dansare och en bättre innebandyspelare. Jag hade inget annat att tänka på så jag koncentrerade mig, eller så var jag förbannad och tog ut det i rörelserna, eller så var jag ledsen och använde det.
Men det blev för mycket för mig...