Livets sten

Prolog

Havets vågor slog obarmhärtigt mot klipporna. Sakta men säkert bröt det kyliga vattnet ner stenen med ett oändligt tålamod. Havet skulle en dag vinna. Det var bara en tidsfråga. Ön skrockade i sin stilla sömn. Den hade utstått värre stormar än den här. Havet vägrade ge upp men det var ännu lång tid innan striden skulle vara över. Medan havet och ön fortsatte sin oändliga kamp ven vinden ner från skyn. Gräset böjde sig där den for fram och träden susade. "Något händer", viskade de till varandra. "Förändringens tid är kommen."

Bortom skogens slut låg en liten stuga. Träet var grått av ålder och gräs växte på taket. Trots detta syntes det att stugan inte var övergiven. På farstutrappen stod ett par stövlar, nu fyllda med vatten. I fönstren hängde det gardiner och trädgården prunkade med vackra blommor. Det var tidig sommar och stormen som nu ven runt huset var en av sommarens första. Inne i huset satt en gammal man och tittade ut. Han såg på regnet som piskade mot rutorna och hörde åskan mullra. I tystnaden mellan två blixtar kunde han höra hur vinden susade genom träden. Han lyssnade och hörde. Nästa gång himlen lystes upp av gudarnas vrede såg han vad han träden pratat om. En pojke sprang snabbt fram längs vägen, struntade i den vind som slet honom i kläderna och det regn som blötte hans hår. Sen försvann ljuset och pojken var borta.  Den gamle suckade och blåste ut sitt ljus. Han hade vetat vad som skulle hända, en sen den där sommaren förra året. Det hade bara varit en tidsfråga. Det fanns inget kvar att göra. I tystnad gick han bort till sin säng. "Snart", tänkte han medans han somnade in. "Snart ska jag få vila."

Regnet piskade honom i ansiktet, blandade sig med de tårar som rann längs kinderna. Han sprang, sprang så fort benen kunde bära honom. Om han stannade nu skulle han aldrig komma iväg. Han fick inte titta tillbaka, fick inte minnas vad han lämnade bakom sig. Ljusen från skyn var det enda som lyste upp vägen framför honom. Gruset knastrade under fötterna och vinden ven i träden. Gamle Tom sa att den som lyssnade kunde höra vad träden pratade om, speciellt under stormar som denna. "Nej!" Orden slets från hans strupe av den ilskna vinden. "Inga minnen!" Gamle Tom var bortglömd. Precis som alla andra. Han fick inte minnas! Genom regnet trädde havet fram. En ilsken varelse som nu var i uppror. Vågorna kastade sig mot klipporna och båtarna hotade att slita sig från sina band. Bryggan var hal av allt vatten som översvämmade den. Fötterna gled under honom men han ramlade inte. En hal brygga var inget när man var van vid ett gungande skepp under vinterns stormar. Ännu ett minne som han var tvungen att förskjuta. Fick inte minnas!

Med armar stärkta av att dra in fisknät på båtar lossades det rep som höll båten fjättrad vid bryggan. Han böjde sig ner och tittade under bänken. Packningen låg på samma ställe där han lämnat den föregående dag. Trots alla löften han gjort till sig själv tillät han sig en blick medans båten sakta drev bort från bryggan. En sista blick bort mot ön som varit hans hem, som nu försvann i mörkret. Var han verkligen på väg bort? Bort från platsen där han växt upp? Sen tryckte han ner alla minnen igen. Han fick inte minnas. Inte om han skulle klara att ta sig bort. Medans han hissade seglet lämnade ett löfte hans läppar. Ett simpelt löfte, ändå fyllt av kraft och beslutsamhet. Det var ett löfte han skulle hålla. "Jag kommer tillbaka. En dag."

Vinden tog hans ord och bar dem med sig. Susade genom träden som förde orden vidare. I en stuga låg en gammal man och sov. Trädens ord trängde genom hans oroliga drömmar och fyllde stugan med en värme. Ett leende spred sig över hans sovande ansikte. 

- Hoppas att ni uppskattade denna korta prolog. Mer kapitel kommer snart. Om ni tyckte om den får ni gärna lämna en kommentar, det ger mig mer motivation för att fortsätta skriva.