Blod och Vatten🇸🇪

Prolog

Lördag

En sotig rökpelare stiger från motorcykeln i dikesrenen. Mannen som ligger utsträckt på marken intill stönar lågmält. Snön under hans huvud ser ut som rosig vattenfärg, men min mor tar ingen notis om honom. Hon slänger ned den rödkladdiga järnstaven i bagageluckan och vänder sig mot mig.

En rad blodpärlor rinner i streck över hennes kind. Håret hänger i stripor över axlarna, ena ögat är rödsprängt. Jag ser henne lyfta handen, ändå förvånas jag av kraften i örfilen som kastar mitt huvud åt sidan.

Jag tiger och väntar på fortsättningen, men hon pekar bara på bilen. Tyst sätter jag mig i baksätet, med blicken på högerhandens krossade knogar. Tack vare mitt hamnskiftarblod har de nästan läkt ihop, snett och jävligt.

Jag har ingen rätt att klaga.

På hemvägen inser jag att det är första gången min mor höjer näven mot mig. Åtminstone såvitt jag minns. Vanligen överlåter hon den delen av föräldraskapet åt min styvfar.

Efter en halvtimmes bilfärd i total tystnad rullar vi in på uppfarten. Fönstren lyser som stjärnor under snön; ett pepparkakshus täckt av glasyr.

Så länge jag håller mig borta är hemtrevnaden fullkomlig.

Min mor stannar bilen och kliver ut. Hon försvinner in utan så mycket som en blick tillbaka. Vad henne anbelangar har jag uppenbarligen slutat existera.

Jag sitter kvar, jag vågar fan inte annat. Efter tjugo minuter är det inte bara kylan som får mig att skaka. Till slut öppnas ytterdörren och min styvfar kliver ut.

För ett ögonblick tror jag att han också tänker ignorera mig, men att tiga ihjäl problem är inte hans modus. Ruadh Kendrick skulle inte vara vargskiftarnas Alfa om han undvek konfrontationer. Han går rakt fram till bilen och knackar på fönstret.

Snön knastrar under mina kängor när jag tar steget ut och sneglar upp på honom. Ruadh ser lugn ut, men det betyder inte så mycket. Han är jävligt bra på att behärska sig. Tonfallet är uttryckslöst när han nickar åt huset.

- Kom, Conor. Vi går in.

Jag får med mig ett lager snö in i hallen. Eftersom jag inte har någon jacka sparkar jag bara av mig kängorna och följer efter Ruadh in i köket. Varken min mor eller Chevonne syns till. Med en gest mot stolarna sätter han sig vid köksbordet. Jag sjunker ned mittemot honom, längst ut på sitsen.

- Var är mamma?

Ruadh rynkar ögonbrynen.

- Hon har gått och lagt sig. Den här natten slet hårt på henne.

Utan att se på honom nickar jag.

- Craig kommer förbi senare, fortsätter han lugnt. Jag behöver få klarhet i vad som har hänt. Och han har en del synpunkter på att du stal hans motorcykel.

Jag stirrar ned i bordskivan, följer ådringen i träet mellan kvisthålen.

- Jag visste inte att den var hans.

- Det hör inte hit. Du är fjorton år, pojk. Du har inte på någon motorcykel att göra, oavsett vem den tillhör.

- Visst, mumlar jag och sneglar åt badrummet. Får jag en minut? 

Ruadh rör inte en min.

- Töm fickorna först.

Jag håller andan en sekund, innan jag stoppar handen i jeansfickan. En påse tabletter fulla av sagor hamnar på bordet. Nycklarna till det förvridna metallskelett som var Craigs motorcykel följer med.

Ruadh betraktar mig länge. Slutligen tar han till orda, och jag hukar inför besvikelsen i hans röst.

- Säljer du droger?

Händerna skakar i mitt knä, så jag flätar samman fingrarna.

- Jamie behövde min hjälp.

- Hur många gånger måste den pojken ställa till det för dig innan du begriper att han betyder problem?

När jag inte svarar lutar sig Ruadh fram över bordet.

- Du och Jamie Linwood har satt er i en jävla situation. Om du vill ta dig ur det här så börjar du prata med mig, innan jag mister det lilla tålamod jag har kvar.

- Jamie är min vän. Det var inte hans fel.

- Den vänskapen verkar förbannat enkelriktad. Jag antar att det är Tyler Linwood som står bakom detta?

Satan också. Tyler skulle kasta mig åt Alfa utan att tveka, ändå dröjer jag tills Ruadh knackar en gång i bordskivan.

- Ja, säger jag motvilligt. Tyler låg bakom.

- Ingen överraskning där. Honom tar jag itu med, men Jamie är föräldrarnas ansvar. De behöver få ordning på honom innan det är försent. Och du håller dig ifrån Jamie Linwood framöver.

Jag snubblar upp innan jag hunnit begripa vad jag gör.

- Du förstår fan ingenting. Det var inte Jamies fel.

- Jag hör dig. Behöver vi ha ett samtal om din ton innan vi reder ut vad som har hänt i natt?

Jag lutar huvudet bakåt, medan hopplösheten sköljer genom mig.

- Nej, Alfa.

Ruadh reser sig, och skjuter in köksstolen.

- Du är min pojk, oavsett vad du har gjort. Men jag har andra hänsyn att väga in. Ansvaret för flocken vilar på mina axlar, och Craig är inte den ende som har tröttnat på dina övertramp.

- Slänger du ut mig?

På något sätt lyckas jag låta likgiltig, men känslostormen syns antagligen i mitt ansikte. Han skakar på huvudet, och sopar ned påsen i fickan. Nycklarna till motorcykeln tar han i andra handen.

- Tyler Linwood får räkna med att ta vuxet ansvar för sina handlingar. Du har åsamkat flocken och din mor större skada än du begriper, men du är fortfarande en barnunge. Var tacksam för att jag straffar dig därefter. Lyssnar du? tillägger han när jag sluter ögonen.

- Du tappar mig vid tacksam. Varje gång.

Ruadh suckar tungt. När han talar låter han hundra år äldre än sina några och fyrtio.

- Bekymra dig inte om det. Orden är för att lugna mitt eget samvete. Jag har ingen förhoppning att nå fram till dig den vägen.

Det sticker i mina armar, fingertopparna känns avdomnade. Jag rör lite på händerna, innan jag lyfter hakan.

- Minns inte att du har försökt.

Ruadh andas ut och lägger näven om min nacke i en tung klapp.

- Vi bryter nu, innan det här samtalet tar en olycklig vändning. Sov ett par timmar, och ät något. Du ser ut att behöva det.

Han går förbi mig ut ur köket. Över axeln säger han:

- Din mor slogs och blödde för dig i natt. Hon riskerade sitt liv. Det minsta hon förtjänar är en ursäkt.