Blod och Vatten🇸🇪

8. Måndag

Knackningen på fönstret får mig att rycka ur sömnen. Jag häver mig upp i sängen och blinkar några gånger. Inte midnatt, men knappast morgon heller. En blick på telefonen visar att jag har sovit i nästan ett dygn. Vart fan försvann söndagen?

     Ännu en knackning. Tvärt klarvaken reser jag mig. Ljuset från skrivbordslampan faller på en blek oval i mörkret, och en glädjerush som trotsar all logik skjuter genom mig. På två andetag står jag framför fönstret. Vintern sveper över mig när jag hakar av haspen. 

     Utanför klänger Jamie på brandstegen. Han svajar vilt, fingrarna slirar över de frostiga stegpinnarna. Stupfull, eller påtänd upp till månen och tillbaka. Eller båda.

     Innan han gör ett baklängesdyk hugger jag tag i hans jacka och hissar in honom i värmen. Snön från fönsterbrädet följer med över golvet.

     Tydligen är jag mållinjen, eftersom allt motstånd går ur honom i mina armar. Jag står orörlig, tills han tippar nacken och möter min blick. Min varg reser ragg vid åsynen av en rad knogmärken under den ljusa luggen. Blåsvarta spår rinner från tinningen ned över kindbenet, förmodligen med hälsningar från Tyler.

     En orkan av känslor slukar mig. Innan hjärnan hinner ikapp stryker jag lätt över hans kind.

     Jag har inte hört ett ord från Jamie sedan han stack ifrån mig i Rainy Shallows. En generös tolkning är att han lämnade mig att tigga skjuts av Craig. En annan version är att bröderna Linwood högg mig i ryggen, och lät Boone Greyson ta för sig av resterna.

     I ett försök att finna fotfäste skjuter jag Jamie ifrån mig, och inser försent att han inte har balansen på sin sida. Han fyllevacklar in i min bokhylla, och river med sig två hyllplan ned på golvet. En blomkruka och en skål småpengar kraschar som pistolskott mot golvbrädorna, sedan böcker, papper och en gömd och glömd ölburk.

     Jag blundar hårt. När jag öppnar ögonen singlar ett par mattestenciler i serpentiner genom luften. Jamie halvligger mitt i kaoset, täckt av jord och krukskärvor. En ny svullnad har slagit upp över pannan.

     Som ett jävla urverk öppnas dörren längst bort i övre hallen. Tunga fotsteg dunkar närmare, och jag motstår impulsen att slå skallen i väggen. Ingen chans att jag kan mörka det här. Men jag måste försöka.

     Jag får tag i Jamies arm och drar upp honom på fötter. Lealös snubblar han med mig bort till sängen. Där knuffar jag ned honom på rygg och kastar täcket över.

     - Inte ett ljud, viskar jag med munnen intill hans öra. Fattar du?

     Han sluddrar något obestämt, och jag vräker kuddarna över hans huvud. Tre hårda knackningar på dörren senare släcker jag skrivbordslampan och trycker ned handtaget.

     Utanför står Ruadh, rejält irriterad. Bara ett steg över tröskeln, och han skulle se röran på golvet. Och snön. Och det halvöppna fönstret.

     - Du för ett förbannat oväsen, pojk. Är allt som det ska? 

     - Mardröm, säger jag och skjuter igen dörren tills bara en glipa återstår. Ledsen, Alfa.

     Ruadh ser länge på mig. Min puls tickar iväg. Hela tiden är jag livrädd att Jamie ska hosta, spy eller skratta som en idiot under filtarna.

     - Jag förstår, säger han till sist. Jag hade inte situationen klar för mig när du kom hem med mor din. Nu vet jag mer. Du var ute på riktigt djupt vatten häromkvällen.

     Jag vänder bort blicken. Jag vill inte prata om Rainy Shallows, och jag vill fan inte prata om Boone Greyson.

     - Det är ok. Jag är ok.

     - Knappast. Gjort är gjort, men jag borde inte ha skickat Craig. Du är min pojk. Jag skulle ha varit där för dig.

     Jag blinkar för att få bort fukten som svider i ögonen. Fan, inte grina. Håll ihop.

     - Tror inte det hade gjort någon skillnad.

     - Kanske, kanske inte, säger Ruadh dovt. Det får vi aldrig veta.

     Bakom mig rullar en kudde ned på golvet. Jag griper efter halmstrån, och slänger ut det första jag hittar.

     - Jag är trött. Är vi färdiga nu? 

     - För ögonblicket. Lägg dig du, så tar vi ett samtal efter frukost. Se till att hålla dig hemmavid.

     Samtal med Ruadh efter frukost låter som en jävligt dyster prognos, men jag spelar kall.

     - Visst. Ska jag skita i skolan?

     - Det brukar inte vara ett problem för dig.

     När Ruadh har gått trycker jag igen fönstret och gräver fram Jamie, bara för att upptäcka att han är medvetslös. Av andedräkten att döma är det ett mirakel att han inte självantänder.

     Alkoholen i hans blod hade sannolikt tagit livet av en människa. Jamie är vargskiftare, men han är inte en stor kille. Och hans omdöme har alltid varit helt ur spel. Han blandar och sväljer vad fan som helst, så länge det får huvudet att snurra. Inte ens Gud vet vad han har tagit nu.

     Jag tar telefonen från nattduksbordet. I några sekunder tvekar jag med tummen över skärmen. Cian har all anledning att vara förbannad på mig. Antagligen har både Alfa och Craig öst utskällningar över honom för att han släppte iväg mig till Rainy Shallows.

     Tre samtal slutar hos telefonsvararen, sedan hörs en sömnhes röst i luren.

     - Ja?

     Orden väller ur mig, en desperat monolog utan andningspaus. Cian låter mig prata tills jag tystnar med ett:

     - Så hur fan väcker jag honom?

     - En sak i taget. Du vet inte vad han har i kroppen?

     Om han är arg så döljer han det bra. Det låter som om han guidar mig igenom ett läxförhör.

     - Han stinker sprit, säger jag med blicken på Jamies livlösa ansikte. Det är allt jag vet.

     - Ok. Börja med att sätta honom upp, eller lägg honom på sidan.

      Jag slår på högtalaren och lyfter upp Jamie mot väggen. Han viker sig framåt som en fällkniv, med pannan mot knäna.

     - Nu då?

     - Vad har du testat hittills?

     Jag känner mig som en idiot. Rödfärgen får mina kinder att hetta.

     - Jag ringde dig. Räknas det?

     - Gå på beprövad erfarenhet, säger han trött. Det har du rätt gott om. Hur väcker vi dig när du däckar?

     - Jag tänker fan inte slå honom vaken.

     - Vi är inte där än, skitunge. Börja med att prata. Säg hans namn. 

     Jag gör mitt bästa för att locka och hota Jamie till liv. När det inte funkar slänger jag ett halvt vattenglas över hans ansikte. Ingen respons, inte ens en ryckning i ögonlocken. Som sista utväg gnuggar jag knogarna över hans revben.

     Cian andas ut i en djup suck. Jag vet vad han kommer att säga, ändå är orden en kalldusch.

     - Conor. Jag kan inte lösa det här åt dig. Du måste gå till Alfa.