Blod och Vatten🇸🇪

7. Vargtimme

Så fort Craig har försvunnit sparkar jag upp bildörren och häver mig ut. Kängorna fastnar i snön, varje steg är som att springa med trettiokilostyngder om fotlederna. Jag plockar upp ficklampan, och ljuskäglan landar på den röda motorcykeln. Verkar vara en ombyggd cross med skida fram och band bak. Som genom ett sinnessjukt mirakel sitter nycklarna i.

     Fan, hur svårt kan det vara? Jag har kört med Cian. På sommarväglag.

     Utan att tveka plöjer jag fram och slänger benet över motorcykeln. Att springa igång är inte ett alternativ, men ännu ett gudomligt ingripande startar motorn på andra försöket. Jag ger gas, och snön sprutar i ansiktet på mig när crossen rusar nedför den lilla slänten.

Natten är tät omkring mig, snöfallet dränker månen och stjärnorna. Att navigera är en mardröm, trots att jag har arenans tysta koloss som utgångspunkt. Jag fortsätter ut på vägen, tränger mig genom drivorna tills jag skymtar ljusspelet av två framlyktor bakom en kurva. Åsynen av den grå Range Rovern på tomgång i vägkanten får tiden att frysa.

     Herregud, nej. Nej, nej, nej.

     Intill bilen står en karl, hukad över en mindre figur. Mannen bär en spritdunk i ena handen och den förbannade järnstaven i den andra. Ljudet av motorcykeln får honom att vända sig om. Boone Greysons hajflin blixtrar till, samtidigt som skidan skär ned i en håla under snön.

     På en millisekund tar världen tvärstopp. Handlöst flyger jag över styret, tumlar runt och dunkar näven i en trädstam. Smärtan i knogarna tvingar ett utdraget stön ur mig. Bakom min rygg välter motorcykeln och blir liggande.

     Med högerhanden tryckt mot mellangärdet kämpar jag mig upp på fötter.

     Min mor står på knä intill Range Rovern. Hon svajar från sida till sida, verkar knappt medveten om omvärlden. Ett sår över tinningen spiller ut blod längs käken. Halsen fläckas av mörka fingeravtryck.

Fanihelvete, vad har han gjort med henne?

     Greyson vrider locket av spritdunken och synar mig uppifrån och ned.

     - Redan tillbaka för mer? Jag trodde att du var smart. Men du är i tid till fyrverkerierna. Ungar gillar sånt. 

     Han får upp en ask tändstickor ur bakfickan. Sedan fyller han munnen med sprit och spottar över min mor.

     Minnen svärmar omkring mig, bilder från ett annat liv. Tiden innan Ruadh, tiden då min far levde. Nästan tio år har gått, och jag är fortfarande hjälplös.

     Jag ser mig omkring, men hittar inget vapen. I bästa fall får jag honom att prata tills Craig kommer.

     - Vad vill du? säger jag och kämpar för att hålla min varg tillbaka. Behöver du en bil? Ta den, ta allt du vill ha.

     Boone Greyson tar spritdunken och släntrar förbi mig, bort till motorcykeln. Tonfallet är hungrigt, nästan fanatiskt.

     - Du ska få se något vackert, lillbrorsan. Det är svårt att brinna med värdighet. Instinkten slår till, de flesta skiftar fram och tillbaka för att undkomma. Ibland fastnar de mittemellan. I elden är alla lika. Där finns bara kaos.

     Rösten tonar bort, som om han beskriver ett sällsynt mirakel. Jag lyssnar med ett halvt öra medan jag söker av skogslinjen längs vägen. Var fan är Craig?

     Som i förbigående river Greyson nycklarna ur motorcykeln och kastar dem till mig.

     - Behåll dem, säger han och häller sprit över sadeln. Ett minne för livet.

     Sedan stryker han eld på en tändsticka. Den lilla lågan tar fart i spritångorna, lyser upp scenen som en fyr. Jag backar flera steg. Jävla dåre, vad händer om bensintanken exploderar?

     För att hålla hans fokus på mig gestikulerar jag med överdrivna rörelser.

     - Visst. Men jag då? Vi skulle ju fortsätta där vi slutade.

     Greyson skrattar hest. Han släpper spritdunken i snön och går mot mig, samtidigt som han kramar till om skrevet med högerhanden. 

     - Vi kommer dit. Tålamod.

     Borta vid bilen lyfter min mor hakan. Hennes mörkbruna ögon vidgas, läpparna formar mitt namn, som om hon först nu upptäcker att jag är närvarande. I en suddig storm av snö och raseri far hon upp från marken.

     Boone Greyson fortsätter mot mig, tydligen omedveten om vad som är på väg att hända. Min mor tar ett språng, skiftar hamn i luften och sluter käftarna om hans nacke. Intill Greyson ser hennes varg liten och tunn ut, men häftigheten i attacken överraskar honom. Tändstickorna flyger i en båge ur hans hand.

     Rovdjuret som är min mor ruskar och rycker i Greyson, trots att hennes bakben knappt rör vid marken. Han får upp armarna, trevar med tummarna för att hitta hennes ögon. Jag snubblar i panik för att hinna fram innan det är försent.

     Som en demon bryter Craigs varg fram genom de flammande lågorna. Med ett rytande sätter han tänderna i Greysons lår, lyfter honom från marken och vräker honom åt helvete. Greyson landar tungt på mage. Craig blottar huggtänderna, redo att slita upp hans strupe. Då ljuder min mors röst genom oredan.

     - Vänta.

     I människohamn står hon lutad med händerna mot knäna, naken och bloddränkt. Craig hejdar sig inför auktoriteten i hennes röst. Jag sträcker mig fram för att stötta henne, men hon skakar på huvudet.

     - Craig. Jag vill se hans ansikte.

     Craigs varg rinner av honom, det knakar när leder och ben byter läge. Utan ett ord reser han sig i människohamn och sparkar över Greyson på rygg.

     Min mor böjer sig ned och tar upp järnstaven. Ett par gånger väger hon den i handen, sedan rätar hon långsamt på ryggen.

     Greysons blick finner mig. Tänderna skymtar i ett rödfläckigt flin.

     - Vi ses i dina drömmar, lillbrorsan.

     Min mor höjer järnstaven. Jag vrider bort huvudet. En dov duns, sedan ännu en. Greyson stönar, hans ben sparkar upp änglar i snön.

     En utdragen snyftning kommer över min mors läppar. Inga tårar, men händerna skakar. Tigande lägger Craig armen om hennes axlar. Hon står orörlig en kort stund, sedan gör hon sig fri.

     - Det räcker. Ombyte finns i bagageluckan. Du kan ta Ruadhs kläder.

     Craig trycker hennes hand innan han går bort till bilen. Tyst håller han fram jeans och en tröja, och väntar medan hon klär sig. Inte förrän hon är färdig tar han till orda.

     - Åk hem, Maura. Ta med valpen. Jag dröjer kvar ett tag, städar upp och söker av lokalerna. Jag rapporterar till Alfa så fort jag kan.

     Han flyttar blicken till mig. Jag böjer ned huvudet, men Craig lägger bara handen på min skuldra.

     - Är du skadad, Conor?

     - Nej, mumlar jag. Tack.

     Han kramar min axel en sekund, sedan tar han sin egen klädhög och backar undan.

     Min mor slänger ned den rödkladdiga järnstaven i bagageluckan. En rad blodpärlor rinner i streck över hennes kind. Håret hänger i stripor över axlarna, ena ögat är rödsprängt. Jag ser henne lyfta handen, ändå förvånas jag av kraften i örfilen som kastar mitt huvud åt sidan.

     Jag tiger och väntar på fortsättningen, men hon pekar bara på bilen.

     Jag har ingen rätt att klaga.