Blod och Vatten🇸🇪

4. På väg mot lördag

Fler än femtio skiftare trängs runt den tejpade ringen. Åskådarnas andetag stiger i en vit dimma mot taket, vrålen blandas med det stumma ljudet av knytnävar mot kött. De som slåss dunsar in i publiken, kastas tillbaka och rullar runt i snöslasket på golvet.

     Verkar som om Boone Greyson vinner, åtminstone av ropen att döma. Inte för att jag är förvånad. Han är inte mycket längre än jag, men grov som ett jävla troll. Axlarna ser ut att vara huggna i granit. Ansiktet är ärrat, och det är rätt uppenbart att han har slagits hårt för sitt utseende. 

     Tjuten från hopen exploderar när Greyson fotbollsparkar motståndaren i ansiktet. I de efterföljande applåderna lyfter han armarna, och våra blickar möts över avståndet. Skenet från stormlyktorna lyser upp hans ögon. Grå, lite sneda, och fullkomligt frikopplade från empati.

     Jag böjer nacken och fokuserar på mina rödnariga händer. I över en timme har jag frusit arslet av mig på den här bänken. Jamie lutar sig mot min axel, blekblå om läpparna. Vore det inte för honom, så hade jag knappast suttit här.

     Allt som allt är kvällen en uppvisning i antiklimax. Försäljningsplanerna har strandat, liksom Tylers ansträngningar att få oss härifrån. Ingen taxi vill ta en körning till Rainy Shallows i snöoväder, och telefonmottagningen är kaos. Att ringa Cian är inte att tänka på.

     Jag häver mig upp och sträcker ut ryggen. Jamie blinkar lite yrvaket.

     - Vad händer?

     - Måste pissa, säger jag med en nick mot dörren.

     Han sjunker tillbaka och drar upp knäna mot hakan.

     - Gå inte vilse, sötnos.

     Vrålen omkring boxningsringen når ännu en topp, följt av hackande kräkljud. På väg ut tränger jag mig motströms mellan nya åskådare som väller in genom dörren. Jag begriper inte hur de tog sig hit, men Tyler lär bli glatt överraskad. Fler munnar att mätta.

     Ropen från arenan suddas ut till ett brus i bakgrunden när jag går genom de nedsläckta korridorerna. Mina steg studsar mot väggarna. Känslan är klaustrofobisk, trots lokalens storlek.

     Utanför har vinden fått nya krafter. Jag andas snabbt tre gånger, sedan biter jag ihop och kliver ut i snön. Bredvid Tylers rishög står nu ett femtontal bilar och en röd motorcykel. Synen är så bisarr att jag undrar om jag fått i mig en av sagotabletterna av misstag. Vem fan tar ut motorcykeln i ett snöoväder?

     Vinden rycker nästan omkull mig. Jag drar upp gylfen och vänder mig om, just som dörren blåser igen med en skarp smäll. Med domedagen i maggropen sträcker jag ut handen. Handtaget vickar menlöst upp och ned.

     Fan, det här är inte sant.

     Jag blundar och väntar i tio sekunder innan jag försöker igen. Naturligtvis är dörrjäveln lika låst nu. Som en idiot kastar jag mig med axeln mot dörrskivan, om och om igen. Samtidigt sveper snön in över mig, och förvandlar mig till en istapp. Jag trodde inte det var möjligt att frysa mer, men tydligen var timmen på bänken bara förberedelse.