🇸🇪 "Lika bra att du vänjer dig. Folk sviker. Det känns, men i slutänden är du starkare ensam."
➖➖➖🌟➖➖➖
Att vara fjorton år och vargskiftare är allt annat än enkelt, men är din styvpappa dessutom flockens obeveklige Alfa blir livet ännu tuffare...
Oops! Bu görüntü içerik kurallarımıza uymuyor. Yayımlamaya devam etmek için görüntüyü kaldırmayı ya da başka bir görüntü yüklemeyi deneyin.
Skalet av min mor väntar på mig i hallen. En askgrå aura av stress och sjukhuslukt omger henne, ögonen har tappat all glans. Fort som fan gömmer jag den söndriga handen i fickan. Hon behöver inte ännu en orsak att oroa sig för igeln som har tappat henne på livsglädje de senaste dagarna.
För att sockra lite på mina synder torkar jag skorna på dörrmattan, och sparkar in dem under skohyllan. Min mor nickar åt köket.
- Är du hungrig?
Hennes första ord till mig sedan örfilen i Rainy Shallows, och naturligtvis handlar det om mat. Jag har inte ätit på gud vet när, men min mage är prio sist just nu.
- Mamma? Hur mår Jamie?
- Läkarna gör allt de kan, och Charlene och Joe är hos honom. Läget var stabilt när vi åkte.
- Stabilt bra, eller stabilt åt helvete?
Tystnad. Ögonblicket av tvekan får mig att gå sönder inuti.
- Snälla, viskar jag. Bara säg det.
Hennes armar sjunker ned längs sidorna.
- Han är fortfarande medvetslös, Conor. Ingen vet exakt vad han har fått i sig, men blandningen verkar hämma hans förmåga att återhämta sig. Förhoppningsvis är det tillfälligt.
Min hjärna spinner iväg i ett trassel av katastroftankar. Är den söndriga killen som spydde över min säng allt som finns kvar?
- Får jag träffa honom?
- Så småningom, vännen. Kom och ät något nu.
Jag skakar på huvudet och vänder mig mot trappan. Hon låter mig gå. Gissningsvis är det en lättnad att jag försvinner ur hennes åsyn.
I mitt rum trampar jag fram och tillbaka, i väntan på att telefonen ska ringa, på att huset ska rasa, på vilken utväg som helst. Något måste hända.
Efter att jag har rotat igenom varje vrå av hjärnan utan framgång blir jag stående med händerna mot fönsterbrädet. Tylers gröna Ford sticker upp som en lövholme mitt i midvintern. Fan vet hur det har gått för honom, men det spelar ingen roll. Min utväg viftar med armen och får mig att glömma allt annat.
Det är en idiotlösning, som kommer att kosta så inihelvete mycket egentid med Alfa. Men Chevonnes ord hemsöker mig igen. Kanske är detta chansen jag inte får missa.
Jag kastar på mig en svart huvtröja, och hittar ett par utsprungna löparskor i garderoben. Sedan hakar jag av haspen till fönstret. Utan att se tillbaka häver jag fötterna över kanten.
Jag tar mark med ett stön. Ovansidan av min näve liknar rå köttfärs i morgonljuset. Hur tänkte jag, som dämpade fallet med spillrorna av min hand?
