Blod och Vatten🇸🇪

10. Ödestimma

När bilen har försvunnit sjunker jag ned på den taggiga hallmattan. Där blir jag sittande tills Chevonnes pyjamasbyxor kommer tassande in i mitt synfält över stenplattorna. 

     - Conor? Varför gråter du?

     - Skitsamma, muttrar jag och torkar ansiktet på tröjan.

     - Var är mamma och Ruadh?

     Jag är en millimeter från att be henne dra åt helvete, men hejdar mig. Inte hennes fel att livet är katastrof.

     - De mår bra, säger jag istället och reser mig. De kommer säkert hem snart. Klarar du dig själv ett tag? Jag måste göra en sak.

     Hon skakar på huvudet så att det sotsvarta håret flyger, men ungen är elva år. Hon är ensam hemma varje dag. Och jag är inte hennes pappa.

     Jag bläddrar bland ytterkläderna som trängs på krokarna, och får tag i Ruadhs gamla dunjacka. Bättre än inget. Armarna i jackan, foten i vänsterkängan. Har jag tur går nattbussen såpass nära sjukhuset att jag kan springa sista biten.

     På något sätt ormar sig Chevonne in mellan mig och ytterdörren. Hon ställer sig som ett kryss i vägen, med händerna och fötterna mot dörrlisten.

     Inte hon också. Jag måste ha utrymme, annars exploderar jag.

     - Jävlas inte med mig nu, säger jag uttryckslöst. Helt fel tillfälle.

     Hon flackar med blicken, tummar på enhörningarna som dansar längs pyjamasärmen.

     - Och? Tror du jag är rädd för dig?

     Ingen hemlighet att jag kan få henne att tänka om, men husreglerna är rätt enkelriktade på den punkten.

     - Killar får inte slå tjejer, mumlar hon och ekar mina tankar.

     - När blev det här ett slagsmål? Jag vill bara ut genom dörren. Gå undan, så har vi inget problem.

     Hennes armar sjunker ned.

     - Du är mitt problem. Jag vet hur du är. Du kommer att göra något dumt.

     - Det angår inte dig. Hur ska du ha det? Jag kan flytta på dig, men det kommer att kännas.

Tårblanka ögon blixtrar till mot mig i halvmörkret.

     - Visst, skyll dig själv. Stick då, men jag följer med. Och då sitter vi i skiten båda två.

     Jag tvivlar inte på att snorungen menar allvar, även om hennes haka skälver en aning. Hon tror att hon räddar mig från mig själv. Lillvargen skulle blocka en yxa med nacken för min skull, och den insikten tänder en lampa i min skalle.

     Lämnar jag Chevonne nu är jag värre än Tyler Linwood. Ok, den idioten stack ifrån mig utan att tveka, men på sitt sjuka, omdömeslösa vis sätter han alltid Jamies trygghet i första rummet. Liksom Jamie valde Tyler över mig.

     Helvete, när tappade jag kompassen så fullständigt?

     Jag sparkar av mig kängorna och dunkar näven i ytterdörren så att fönsterglaset skakar. Smärtan i de nyläkta knogarna påminner mig om Rainy Shallows. Rainy Shallows, Tyler, Boone Greyson och Jamie.

     Minnet måste bort, måste ersättas av vad som helst. Mer smärta är det enda jag kan komma på, så jag slår igen och igen, tills handen är svullen och blodig. Tills de trasiga knogarna överröstar Greysons flin och Jamies färglösa ansikte.

     - Sluta! Snälla, sluta!

     Paniken i min systers röst bryter raseriet. Sakta vänder jag mig om. Chevonne trycker sig intill väggen med händerna för öronen. Skräcken i hennes blick drabbar mig som en spark i magen.

     Jag vet inte om hon är rädd för mig, eller för min skull. Antagligen båda. Oavsett orkar jag inte se mig själv genom hennes ögon, så jag lämnar hallen och flyr. Halvvägs uppför trappan minns jag att Jamie har spytt över min säng.

     Beväpnad med trasor och klorin samlar jag ihop de fuktiga, stinkande lakanen. Klockan närmar sig halv sju innan jag har städat upp hjälpligt. Någonstans mellan tvättmaskinen och städskåpet går det upp för mig att jag inte har sett Chevonne på länge.

     Jag behöver inte leta längre än badrummet i övre hallen. Vattenkranen och duschen brusar floder därinne, ändå tränger kvävda snyftningar ut genom dörren. Chevonnes gråt skrapar på den stängda luckan i mitt huvud. Mitt fel, min skuld, mitt jävla ansvar. Och jag har ingen tröst att ge henne.

     Jag står lutad mot dörren i flera minuter innan jag kommer ihåg att ungen gillar chokladmjölk. I köket följer jag hennes recept och fyller glaset till hälften med pulver. En matsked att gräva med, sedan spår av mjölk. Med glaset i handen knackar jag på badrumsdörren.

     Chevonne kikar ut, rödgråten och blöt i håret. I tystnaden som följer räcker jag över sörjan. Torra pulverbubblor stiger mot ytan och spricker sönder när hon rör runt med skeden.

     Jag kör ned händerna i fickorna.

     - Är du ok?

     - Ganska. Du då?

     - Inte direkt, säger jag och överraskar mig själv.

     Förvåning glimtar till i hennes ögon. Fingrarna tvinnar rep av hårtrasslet som ringlar över hennes axlar.

     - Varför?

     Jag tvekar lite. Min syster behöver inte höra de skitigaste detaljerna.

     - Jamie är på sjukhus.

     - Vad har hänt?

     - Vet inte riktigt. Kanske något han har fått i sig, men det är inget du ska oroa dig för. Han klarar sig.

     Chevonnes minspel avslöjar att lögnen inte går igenom hennes filter. Även om hon är stor nog att vara kaxig, så är hon fortfarande för liten för att hålla masken. Tårar rullar över hennes kinder och droppar ned i chokladmjölken.

     - Vem försöker du övertyga? snörvlar hon bakom det kladdiga glaset. Du är världsdålig på att ljuga. Stick till sjukhuset och håll Jamie i handen. Jag behöver ingen barnvakt.

     - Knappast ditt beslut. Jag går ingenstans, så släpp det. Och snyt dig, du ser förjävlig ut.

     Jag lutar mig förbi henne och river loss en näve toapapper. Hon tar emot pappret och pressar det mot ögonen.

     - Ibland får man bara en chans att göra rätt, Conor. Om du stannar hemma kanske du missar din chans.

     - Den logiken går åt båda håll, säger jag och tar ifrån henne det tomma glaset. Jag vet vilken miss jag kan leva med. Kom nu, unge.

     - Ska bara torka håret. Det finns pannkakor kvar i kylen. Mamma sparade åt dig.

     Jag gör tummen upp och trampar nedför trappan. I hallen möts jag av motorljud från uppfarten. Med hjärtat i halsgropen dumpar jag chokladglaset på hallbyrån och slänger upp dörren.

En främmande Ford rullar in framför huset. För sent inser jag vem föraren är, ändå kastar jag på mig skor och går ut i strålkastarljuset. Chevonne ska inte se det här. Och vem vet? Med en del tur kanske jag kan resonera mig ur situationen. 

     Förhoppningen om en fredlig lösning dör tillsammans med bilmotorn, när Tyler Linwood kliver ut i snön och hivar en halvtom spritflaska åt mitt håll.