🇸🇪 "Lika bra att du vänjer dig. Folk sviker. Det känns, men i slutänden är du starkare ensam."
➖➖➖🌟➖➖➖
Att vara fjorton år och vargskiftare är allt annat än enkelt, men är din styvpappa dessutom flockens obeveklige Alfa blir livet ännu tuffare...
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
Mina händer är känsellösa isblock där jag ålar fram genom snödrivorna. Jag kan knappt röra fingrarna. Den jävla järnstaven fortsätter dyka upp, jag fastnar med byxbenet och river upp tyget till halva vaden.
De skränande karlarna har försvunnit, fan vet vart. Craig syns inte heller till. Antagligen är jag ensam kvar.
I en dimma tar jag mig tillbaka till arenan, med staven tryckt mot bröstet som en nalle. En knytnävsstor sten håller dörren öppen. Kylan är konstant även innanför väggarna, men att slippa den satans vinden är ett kliv in i himmelriket.
Halvt avdomnad letar jag mig fram genom de tomma korridorerna. Järnstaven lyckas försvinna igen. Kanske har den eget liv, kanske har jag förfrusit fingrarna.
Jag kan förlika mig med att Tyler kastar mig åt vargarna, av honom väntar jag mig ingenting. Det är Jamie som tar livet av mig. Jag skulle dö för honom, jag har varit bra nära flera gånger.
Min varg pockar på mig att skifta hamn, men jag håller honom ifrån mig. Jag är inte beredd att offra kläderna än. Mest för att ha en plan letar jag mig tillbaka till den stora salen. Med en del tur är spritdunkarna kvar. Måste jag sova här, så kan jag åtminstone supa bort kylan.
En handfull ficklampor ligger kvar i idrottshallen, utströdda hur som helst. Vinden viner in genom de trasiga fönstren. Runt krigszonen som är Tylers boxningsring är den nedtrampade snön genomdränkt av blod.
Jag går bort till domarborden och rotar igenom en skräphög. En halvfull spritdunk är den enda värme jag kan hoppas på i natt, så jag vrider av locket och halsar.
När jag hämtar luft hör jag skrapande ljud bakom mig, släpiga steg som närmar sig. Eftersom ingen kastar sig över mig behärskar jag impulsen att snurra runt, och vänder mig sakta om med dunken i handen.
Vid dörren står Boone Greyson lutad mot väggen, nära nog för att jag ska urskilja prickarna av torkat blod över hans knogar. Håret sticker ut från skallen i tufsar, som om han trimmat det med förbundna ögon. Min varg söker för att identifiera hans Spiritus, men finner bara kaos.
Greysons hajblick sveper som en laser över mig.
- Dricker du allt det där, lillbrorsan?
Rösten är grusig, med en udda dialekt jag inte kan placera. Jag håller fram dunken.
- Vill du ha? Den är din.
Han vandrar närmare, och sjunker ned på bänken bredvid domarbordet.
- Vi delar. Kom hit, så skålar vi för de levande.
Helvete, han ger mig inte mycket till val. Med blicken rakt fram sätter jag mig. Att befinna mig i hans värme är absolut för nära.
I periferin ser jag hur han sväljer ett par klunkar, och torkar av munnen med baksidan av handen.
