Kärlek i mörkret

Sanningen

Adams perspektiv :
Jag kunde inte hjälpa det, jag kände fortfarande en enorm skuld. Det hade gått flera dygn och vi pratade fortfarande inte med varandra. Jag har försökt prata med henne men hon ignorerar bara mej. Det var ju faktiskt inte mitt fel. Dom tvingade mej att ta på henne även om jag inte ville. Vem vet vad dom skulle gjort med oss ifall vi inte lydde dom?
- Ida? Frågade jag och hoppades på att få ett svar denna gången.
Hon svarade inte.
- Förlåt. Förlåt så himla mycket, jag ville verkligen inte göra det. Men ifall jag hade sagt emot hade dom säkert skadat dej ännu värre, och jag vill inte att det ska hända.
- Jag vet, Adam. Det var inte ditt fel, du behöver inte be om ursäkt. Det var bara så...himla konstigt. Ingen har rört mej innan och det kändes bara så....så....
- Så...?
- Chockerande.
Jag kände en enorm lättnad att hon inte var sur på mig.
Hon började gråta. Igen. Jag kröp fram till vår madrass som männen hade burit in till oss för ett par dagar sedan. Vi hade haft ont överallt när vi bara la mitt nere på golvet så vi fick en madrass att dela på. Vi fick inte 2 stycken så vi fick ligga väldigt nära varandra om båda två skulle få plats.
- Jag tycker bara det är så jobbigt. Jag fattar inte vad det är som händer och varför vi ens är här. Vad är det dom tänker göra med oss? Sa hon mellan snyftningarna. Jag tog tag i hennes hand och kramade om den hårt. Hon tittade upp på mej med sina vackra blåa ögon. Jag närmade mej henne och strök min hand genom hennes långa vackra hår. Hon var väldigt vacker. Jag närmade mina läppar mot hennes men plötsligt vände hon bort huvudet och släppte min hand.
- Jag vill bara inte bli sårad, sa hon efter någon minut. Det har hänt innan och jag vill bara inte återuppliva det igen.
- Det är okej, jag skulle aldrig göra dej illa, sa jag och tog tag om hennes höfter och drog henne intill mej. Jag närmade försiktigt mina läppar mot hennes och vi möttes i en passionerad mjuk kyss. Men något kändes fel, hon besvarade inte min kyss. Kände hon inte likadant för mig som jag gjorde för henne?
- Förlåt, jag borde inte ha gjort det där, det var dumt, sa jag igen innan jag reste mig upp från madrassen. Jag gick bort och satte mig en bit från Ida. Varför? Varför gjorde jag sådär?

--------------

Idas perspektiv:
Det pirrade till i hela min kropp när Adam kysste mig. Borde jag besvara kyssen? Jag skulle precis besvara den men så avslutade han kyssen och bad om ursäkt. Vad hade han och be om ursäkt för? Det var detta ögonblicket jag hade längtat efter. Ända sedan han tog på mina bröst för ett par dagar sedan har jag fått fjärilar i magen varje gång han tittat på mig. Jag kände mig så avslappnad när jag var med han. Även om det inte var Adams beslut att han skulle ta på mina bröst så hade han ändå gjort det och jag hade faktiskt fått en liten bra känsla av det.
- Adam? Sa jag. Det var faktiskt...
Jag hann inte prata klart innan han avbröt mig igen.
- Förlåt Ida. Jag borde inte ha gjort det, jag kunde bara inte hålla mig från att få röra dig igen efter vad som hände häromdan. Jag vet att det var fel, men du är så fin Ida. Och såna tjejer måste man ta vara på.
Nu kunde jag inte hålla mig längre. Jag reste mej kvickt upp och gick bort till honom med bestämda steg, satte mej i hans knä, tog tag i hans tröja och drog av den, sedan kysste jag han mitt på munnen och ner mot bröstet.
- Ida? Sa han mellan hans tunga andetag.
Jag slutade med kyssarna och tittade upp mot honom där han satt och tittade rätt in i mina ögon.
- Jag tror jag blivit kär i dig Ida. På riktigt.