Kärlek i mörkret

Hoppet

Omedelbart sprang jag bort till Adam som fortfarande låg och sov på madrassen. Jag försökte ruska liv i honom.
- Adam! Vakna, vakna!
Han tittade förskräckt upp på mej och tog omedelbart tag i min mina armar.
- Vad är det Ida? Har de gjort något mot dej?
Jag struntade i och svara på den sista frågan. Istället pekade jag bara upp mot taket där jag sett den lilla ljusa glimten av hopp.
Adam tittade upp mot taket och reste sig långsamt upp. Han stod länge och studerade den.
- Det kan inte vara möjligt, utbrast han och jag såg ett leende som jag inte sett på flera veckor. Han gick bort mot mej och tog tag om mina axlar. Förstår du vad detta innebär Ida? Vi har en chans, det finns hopp!
Jag log, äntligen.
----------------------------------------------------
Jag och Adam hade legat vakna ända sedan jag väckte honom för ett par timmar sedan. Vi hade legat och bara tittat på ljusglimten. Försökt komma på idéer, hur vi skulle ta oss ut härifrån.
- I och för sig, detta betyder ju inte att vi kan ta oss ut härifrån, sa Adam. Jag menar, vi ser en ljusglimt, som sitter uppe i taket, hur skulle vi ens kunna ta oss upp dit, vi har bara en madrass. Det är allt vi har. Och det är ju inte direkt så att vi kan ta oss ut från det lilla hålet.
Jag sneglade mot Adam och sken upp. Han tittade fundersamt på mig.
- Vad tänker du? frågade han.
- Adam, om du ställer dej här, så. Ja , precis där. Och sen tar du tag i mina fötter, under sulan. Sedan lyfter du mig upp mot taket så kanske jag kan nudda hålet som sitter där uppe eller iallafall kunna se lite närmre vad som finns där bakom. Adam gjorde som jag sa och plötsligt var jag uppe i hans famn och han bar upp hela min kropp med bara hans armar. Jag måste erkänna att jag faktiskt var lite imponerad.
- Ida, det börjar bli tungt...
- Bara ett par sekunder till. Vänta, jag ser något!
Adam stönade och suckade, jag kände hur hans armar tappade mer kraft för varje sekund som gick.
- Ida...
- Liiite till bara, det klarar du!
Jag sneglade in i hålet och jag såg...jag såg...vänta nu här? Var det en människa som satt där?
- Adam, jag tror jag ser en människa!
- Vemdå? Sa han och lät andfådd.
- Det är en av männen... Jag kan se honom sitta där och röka. Vänta...nu kom det in en till man. Vänta, lite... Vem är det? Jag kan inte riktigt se vem det... Jag hann inte säga klart meningen innan jag plötsligt låg nere i Adams famn.
- Jag sa att det började bli lite tungt... Han såg generad ut.
Jag tittade upp mot hans olivfärgade hud och bruna ögon. Jag hade aldrig tänkt på det innan, men han hade faktiskt otroligt vackra ögon. Helt fantastiska, så bruna, så runda och bara helt...helt... Jag kom plötsligt på mig själv bara ligga här i Adams famn medan han stod där och flåsade och såg helt färdig ut. Jag harklade ursäktade och försökte osmidigt ta mig ur hans grepp, istället lade han försiktigt ner mig på madrassen och tittade in i mina röda och trötta ögon. Jag kände hur hela jag blev snurrig, varmare och varmare. Jag började se två stycken Adam i rummet och började tappa greppet om hans armar. Figurerna blev mer och mer otydliga, och sen försvann dem helt in i dimma. Efter det blev allt bara svart.
---------------
Hon tittade rakt in i mina ögon. Sådär bedjande och underbart som bara hon kunde göra. Jag lade försiktigt ner henne på madrassen och tog tag om hennes nacke. Hennes trötta ögon började smalna, de blev mindre och mindre och jag såg små svettdroppar i hennes panna.
- Ida? Ida?
Hennes händer släppte greppet om mina armar och plötsligt hade hon glidit ur min famn och bara låg där på madrassen. Helt medvetslös.
- Ida? Stanna här, stanna här hos mig. Allting kommer gå bra. Bara stanna här hos mig. Jag tog tag om hennes hand, pussade den och pressade den hårt. Mitt hjärta bultade snabbare och snabbare. Jag kände en tår sakta men smärtsamt falla ner för min kind. Detta fick inte hända.
- Ida, snälla. Stanna, lämna mig inte här... Jag klarar mig inte utan dig. Till slut kunde jag inte hålla tårarna inne längre, de strömmade ut och jag grät för fullt. Ida, gör inte så här mot mig! Snälla, älskade Ida! Lämna mig inte!!!
Jag hörde ett knarrande ljud, det kom utanför vårt rum. Jag hörde hur låset på dörren vreds om och hur en stor mörk skugga bildades i rummet. Jag slutade gråta och kramade extra hårt om Idas hand.