Kärlek i mörkret

Vår lilla resa

Jag höll på att sätta på mej mina gröna converse när Adam ger mej en hjälm. Jag tittade frågande på honom.

- Ska vi åka? Säger han.

- Hjälm? Säger jag och ser ut som ett levande frågetecken.

- Adam har en riktigt fet moped! Utbrister Markus. Ni måste kolla in den!

Skojjar dom? Ska jag åka med en helt främmande kille på en moped? No way.

Mamma hjälpte mej på med hjälmen men den gick inte på. Adam kom och tog tag i den, spände ut den och sen satte han på den på mitt huvud.
- Bra så? Säger han.

Jag skäms lite smått men nickar.

Adam satte sig först på mopeden och jag satte mej bakom honom. Jag hörde hur mamma skrek:

- håll i dej ordentligt nu Ida! Och skada inte dej! Jag tog försiktigt tag om Adams höfter och kramade om mina egna händer. Detta var riktigt pinsamt men jag kände mej på något sätt trygg av att ha honom i min närhet.

- Då kör vi, säger Adam och gasar iväg.

När vi var framme hoppade jag av först och sedan Adam. Jag skulle ta av mej hjälmen men lyckades såklart inte. Den hade fastnat. Typiskt. Adam kom fram och tog tag om spännet. Han stod precis framför mej och jag kunde känna hans trygghet. Han knäppte upp spännet och tittade rätt in i mina ögon. Jag kunde känna hur jag började bli rent röd om kinderna. Det blev nog Adam också för han vände sej om och började fumla i fickan. Han stannade plötsligt upp och blev helt stel.
- Sej inte att jag glömt nycklarna! Utbrister han.
- är du säker? Frågar jag. Du hade ju dom innan när du skulle låsa upp den där hemma.
- ja jo det måste jag ju haft. Tror du jag kan ha tappat dom på vägen?
- hmm.. Jag vet inte. Ska vi gå bort o kolla vid gatan? De kanske ligger där någonstans.
Jag ser hur Adam börjar bli helt nervös. Stackare.
Jag pekar några meter framför oss och där ligger dem. Det var ju inte så svårt. Jag skulle precis böja mej ner för att ta den när jag känner en stor svart skugga ovanför mej. Och det var inte Adam. Det är jag säker på...