Kärlek i mörkret

Timmarna

~ hej allihopa! jo jag tänkte att jag kanske skulle kunna skriva lite mer ur olika perspektiv så blir det lite roligare och mer spännande :) låter det som en bra idé? Puss ~

Adams perspektiv: (5 dygn efter kidnappningen)
Jag vaknade av att mina händer var såriga, hela jag var sårig och kunde knappt ens öppna mina ögon. Det sved. Det sved något så fruktandvärt. Ida låg bredvid mej och sov förmodligen fortfarande. Det var kallt och vi hade inte ätit något på flera dygn. Är det såhär det känns. Är det såhär det känns att dö? Är jag död? Har jag kommit till himlen?
Jag hade vid detta laget lärt mej att Ida rörde sej mycket i sömnen. Vi hade trots allt sovit bredvid varandra minst 5 nätter vad jag kan minnas iallafall. Hon la sin hand över min mage och andades ut väldigt tungt. Jag är så hungrig, tänk om vi kommer svälta här ute?

Idas perspektiv:
När jag vaknade var Adam redan vaken. Jag blev lite generad när jag märkte att min hand la över hans mage. Men med tanke på att han inte hade tagit bort den så gissar jag att han gillade det. Eller ja, jag hoppades det iallafall.
- sovit gott? Frågade han med en krasslig morgonröst.
-nja, inte särskilt, dudå?
- bara några timmar tror jag, det är inte så skönt att ligga på stenhård mark.
Jag kände hur mina kinder började rodna. Det var nog menat lite till mej också, med tanke på att jag nästan ligger "på" honom så får ju jag iallafall en huvudkudde. Vi hade legat i detta rummet i flera dagar,utan någon näring eller något alls.
Vi ryckte båda två till när det hördes ett knarr utanför dörren. Dörren öppnas och in kommer en stor kraftig man, säkert 2 meter lång och han höll i 2 burkar. Han gick fram och la det framför där vi satt.
- Ät. Vad det enda han sa innan han gick ut för dörren och låste noggrant efter sej.
Adam och jag tittade med uppspärrade ögon på varandra.
- är det verkligen säkert att äta detta? Jag menar, tror du inte att de kan ha lagt något gift eller något i det? Frågade jag Adam.
- jag bryr mej faktiskt inte, jag tänker inte svälta här så jag bara äter det nu när jag faktiskt har chansen till någon mat, sa han och öppnade locket. Det såg inte jätte äckligt ut det där faktiskt, det var någon slags köttgryta med sås.
Adam tog en tugga och himlade med ögonen.
- mat, sa han. Sen började han vräka i sej hela burken med mat som ett vildsvin eller något.
När vi hade ätit upp vår mat låg vi där i mörkret och pratade lite. Jag frågade lite om vad Markus och Adam pluggade om och han frågade lite saker om min familj.
- Vad jobbar din pappa med då? Frågade han.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Kan en man, en pappa till två barn verkligen jobba som alkoholist. Nej, nej det kunde man inte. Jag skämdes, jag skämdes något så fruktansvärt.
- ehm....han... Jobbar inte med något särskilt faktiskt, sa jag och försökte byta samtalsämne. Men Adam ville inte byta, han var intresserad. Det märktes.. Han ville faktiskt prata med Ida. Han ville veta, var nyfiken.
- Ingenting alls?
Jag kände hur en tår föll ner för kinden.
- Ida? Är du okej?
Nej. Nej det var hon inte.
- Aa, det lugnt. Jag bara...ehm..
- Har din pappa gjort något?
Borde hon berätta? Jag menar, Adam var ju ändå Markus bästa kompis så det borde ju inte vara så konstigt om han fick veta.
- Ida? Han började låta orolig.
- Han...började hon, men kom inte längre innan hon brast ut i gråt och kunde inte sluta. Adam tog tag i hennes hand och drog henne intill sej. Hans värme gjorde henne varm. Fast att han var skitig och luktade svett så kunde inte Ida motstå det. Han fanns där. Han fanns där för Ida.