Kärlek i mörkret

Hoppet

(( varnar känsliga läsare, kan förekomma lite grov text i detta kapitlet! ))
Idas perspektiv:
Han sa inget. Han hade inte sagt ett ljud efter att jag bröt ihop. Jag hade bara lagt mej i hans knä och han tittade på mej med sina stora bruna ögon. Hans hår var tilltufsat och stod åt alla håll, men ändå lyckades han se så sexig ut. Hon vet att han inte har några känslor för henne. Jag menar, hon är till och med yngre än han och det finns mycket snyggare tjejer ute i världen som han säkert hellre skulle vilja ha. Ida var ingen man skulle kunna bli förälskad i. Hon hade inte haft ett enda förhållande i hela sitt 15-åriga långa liv. Inte ens ett sådant litet som man hade på dagis, när folk frågade "får jag chans på dej"... Det hade ingen någonsin sagt till Ida. Hennes kompis hade frågat en kille åt henne en gång i 4:an, men hade bara skrattat och sagt "Ida, sa du Ida? Hahaha" så nä, hon var ingen av dom tjejerna som var snyggast i klassen och hade alla killar dreglande bakom sej. Hon var inte tjock, men inte helt pinnsmal heller. Helt lagom tyckte hon. Ändå fick hon höra kommentarer som "fetto" "den tjocka grisen" i skolkorridoren utan någon anledning. Hon avbröts i sitt tänkande när en glimt av ljus lös in i hennes ögon. Det var dörren som öppnades. Två män gick fram och tog tag i Ida och Adam och drog upp dem från golvet där de låg. De gick ut i en lång korridor utan att säga ett ord. Sedan gick in ett rum där det satt en till man. Honom kände Ida igen, det var han som hade varit kaxigast den dagen då hon skulle åka och handla med Adam. De satte först mej i en stol och tog ett band för att knyta fast mina handleder och fötter så jag inte kunde resa mej. Mannen var stor och kraftig och väldigt muskulös. Han tog ett kamera stativ och satte framför mej.
- Lyssna nu noga lilla flicka, du ska säga exakt samma sak som vi säger åt dej att säga, förstått? Sa den stora kraftiga mannen.
- JAG TÄNKER INTE GÖRA ETT SKIT SOM NI SÄGER. JAG KÄNNER INTE ENS ER!! Skrek hon och kände hur en tår föll ner för kinden. Den andra mannen gav henne en örfil rätt över ansiktet. Adam skrek åt dem att sluta, men då fick han också en örfil. Han satt framför henne, med också bundna armar fötter. Men det var inte han som skulle bli filmad. Det var förmodligen hennes tur först.
- Hörde du inte vad vi sa eller? Du kommer aldrig mer få träffa din familj om du inte gör som vi säger! Röt mannen och berättade vad jag skulle säga. Jag sa samma sak till kameran som han sa åt mej att säga. Sedan bytte de plats på mej och Adam så att han skulle bli filmad. Ida såg att Adams blick var rädd. De var hon också. Fruktansvärt rädd. Vad skulle männen göra med deras film? Skulle deras föräldrar få se dom i detta skicket? Hon skulle nog aldrig få träffa sin familj igen. Aldrig någonsin. Men ändå, trots alla dessa tankar, kände hon fortfarande, fortfarande ett litet litet hopp inom sej.